Ryssland mot Turkiet i Nagorno-Karabach

Befolkningen i Nagorno-Karabach är huvudsakligen armenisk, men området ligger i det turkisktalande Azerbajdzjan. Den senaste upptrappningen av konflikten där visar att den militära maktbalansen mellan Armenien och Azerbajdzjan har förskjutits. Azerbajdzjan är segraren, och Armenien och Nagorno-Karabach förlorarna. För Karabach-armenierna rör det sig om en humanitär och politisk katastrof.

Azerbajdzjan har med hjälp av oljeintäkter och stöd från Turkiet kunnat bygga upp en militär förmåga som är mycket starkare än Armeniens. Armenien saknar viktiga naturresurser och har varit beroende av ryskt stöd för att bygga upp sina väpnade styrkor. Landet är allierat med Ryssland och har en rysk militärbas på sitt territorium.

Azerbajdzjans seger avslöjar att Ryssland, som tidigare var den dominerande externa aktören i södra Kaukasien, är på väg att marginaliseras, medan Turkiet är på frammarsch.

Konflikten om Nagorno-Karabach är den äldsta väpnade konflikten i det postsovjetiska området. Redan 1988 förekom oroligheter som eskalerade till öppet krig våren 1992. Kriget varade till sommaren 1994, då en ryskmedierad vapenvila undertecknades. Konflikten har rötter långt tillbaka, men kärnan är densamma: rätten till kontroll över Nagorno-Karabach. Territoriet har historiskt bebotts av både kristna armenier och muslimska azerer, men efter ryska revolutionen 1917 upprättade sovjetmakten det som ett autonomt område inom sovjetiska Azerbajdzjan. Områdets armeniska befolkning motsatte sig azeriskt styre men kunde inte fritt visa detta under sovjetmakten. Efter Sovjetunionens upplösning upprättade Karabach-armenierna, med väpnat stöd från Armenien, en utbrytarrepublik – som dock inte erkänts av något land som en självständig stat – inte ens Armenien.

Vapenvilan 1994 följdes inte upp av något fredsavtal, trots ihärdiga medlingsförsök av den OSSE-initierade Minskgruppen med Ryssland, Frankrike och USA i spetsen. När vapenvilan ingicks hade armeniska och Karabach-armeniska styrkor uppnått kontroll inte bara över Nagorno-Karabach, utan även över stora områden utanför dess administrativa gränser – på azerbajdzjanskt territorium. 

Ett nytt krig utbröt i september 2020 och varade sex veckor. En ryskmedierad vapenvila återupprättade Azerbajdzjans kontroll över en del av Nagorno-Karabach, samt över alla de områden runt regionen som varit ockuperade av Armenien sedan 1994. I september 2022 utbröt nya väpnade sammandrabbningar och ett år senare, i september 2023, företog Azerbajdzjan nya militära angrepp mot Nagorno-Karabach, motiverade som en ”anti-terroroperation”.

Sett ur Moskvas perspektiv är södra Kaukasus näst efter Ukraina det strategiskt viktigaste området i hela forna Sovjetunionen, med stor ekonomisk, säkerhetsmässig och infrastrukturell betydelse.

Motgångarna i anfallskriget mot Ukraina har tvingat Ryssland att hushålla med sina militära resurser. Oroligheterna i Nagorno-Karabach 2022 bröt ut när Ryssland trängdes tillbaka av en ukrainsk motoffensiv i nordöstra Ukraina. Rysslands – och även västländernas – fokus på Ukraina sporrade, enligt analytiker, Azerbajdzjans president att göra nya militära framryckningar.

Armenien är, till skillnad från Azerbajdzjan, medlem i den Rysslandsledda militäralliansen CSTO (Collective Security Treaty Organization). CSTO har dock inte stöttat Armenien i konflikten om Nagorno-Karabach, som folkrättsligt hör till Azerbajdzjan. Armenien fick heller inget stöd från CSTO när azerbajdzjanska styrkor i september 2022 började skjuta mot positioner i själva Armenien. Den ryska fredsbevarande styrkan på cirka 2 000 man, som sattes in i Nagorno-Karabach under avtalet om vapenvila från november 2020, förhindrade inte nya azeriska militära framryckningar.

Detta skapade ett missnöje bland armenierna, vilket har förstärkts under de senaste månadernas upptrappning av konflikten. I ett officiellt uttalande nyligen sa Armeniens premiärminister, Nikol Pashinian, att landet varken kunde förlita sig på CSTO eller Ryssland för sin externa säkerhet. 

Armenien har nu tonat ner sitt aktiva deltagande i CSTO, signalerat att man vill utöka kontakterna med väst och stärka samarbetet med internationella organisationer. Armenien har hållit militärövningar med amerikanska styrkor, skickat humanitär hjälp till Ukraina och deklarerat att landet avser att ansluta sig till internationella brottsmålsdomstolen, något som skulle innebära att Putin kunde riskera att bli arresterad om han besökte Armenien.       

Ryssland har intill nu kunnat utnyttja rollen som fredsmäklare i konflikten som ett politiskt instrument för inflytande över både Armenien och Azerbajdzjan. Efter att Azerbajdzjan har återtagit kontrollen över Nagorno-Karabach finns det, sett ur Azerbajdzjans perspektiv, inte längre något behov av ytterligare medling, varken från Ryssland eller någon annan utomstående aktör. Den omtvistade frågan om Nagorno-Karabachs politiska status kommer att avgöras internt, i Azerbajdzjan.

Respekt för staters territoriella integritet och etablerade gränser är en av grundprinciperna för internationellt samarbete och säkerhet. Samförståndet om denna princip återspeglas i olika fredsförslag som lagts fram av Minskgruppen, samt i flera FN-resolutioner, vilket stöder Azerbajdzjans ståndpunkt. Nagorno-Karabach är enligt folkrätten en del av Azerbajdzjan och får enligt principen om staters territoriella integritet inte brytas ut. Rätten till självbestämmande, som Armenien åberopat för armenierna i Karabach, är skyddad av folkrätten, men självbestämmande i betydelsen rätt till en egen stat förutsätter samtycke från ”moderstaten”. Det har Nagorno-Karabach inte uppnått från Azerbajdzjan.  

Rysslands angreppskrig mot Ukraina och annektering av ukrainskt territorium har aktualiserat betydelsen av internationella spelregler, som respekt för staters territoriella integritet och internationellt erkända gränser. 

Karabach-armeniernas mål – att uppnå en egen, oberoende stat, alternativt förenas med Armenien – verkar nu mer avlägset än någonsin. I stället riskerar de nu att tvingas söka säkerhet som flyktingar i Armenien.

Rysslands reducerade inflytande i södra Kaukasus öppnar för nya säkerhetsarrangemang i regionen. 2008 intervenerade Ryssland militärt i Georgien till stöd för utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien, vilket bromsade Georgiens pågående ansökningsprocess till Nato. För Armenien har medlemskap i Nato inte funnits på kartan på grund av det nära säkerhetssamarbetet med Ryssland. Azerbajdzjan har hittills valt att inte ingå i någon säkerhetsallians men har ett nära samarbete med Nato-medlemmen Turkiet, som även har ett växande ekonomiskt och infrastrukturellt inflytande i regionen.

Azerbadzjans återupprättande av sin territoriella integritet ligger i linje med strävan efter stabilitet i det internationella systemet och det ökade fokuset på staters territoriella integritet. Men det rymmer även potential för ytterligare destabilisering av den geopolitiskt komplexa kaukasusregionen.