Så blev Ali Khamenei Irans fruktade ledare

Ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare i 36 år, dödades nyligen i amerikanska och israeliska flyganfall mot landet.

Som en av Irans längst sittande ledare var Khamenei nästan lika allestädes närvarande i det iranska samhället som sin företrädare, ayatolla Ruhollah Khomeini, som grundade den islamiska republiken Iran 1979.

Och trots att Khomeini var hjärnan bakom den iranska revolutionen menar vissa att Khamenei i själva verket var den mäktigaste ledaren i det moderna Iran.

Under mer än tre årtionden som högste ledare samlade Khamenei på sig en makt över inrikespolitiken utan motstycke, och han slog allt hårdare ner på inhemskt oliktänkande. De senaste åren prioriterade han sin egen – och regimens – överlevnad över allt annat. Hans regering krossade brutalt ett folkligt uppror mellan december 2025 och januari 2026, med tusentals döda som följd.

I slutändan kommer Khamenei ändå inte att bli ihågkommen som en stark ledare av de flesta iranier. Inte heller kommer hans minne att vördas. I stället blir hans arv den djupa svaghet på alla fronter som hans styre har orsakat den islamiska republiken.

Khamenei föddes i staden Mashhad i nordöstra Iran 1939. Redan som pojke började han forma sin politiska och religiösa världsbild genom studier vid islamiska seminarier i Najaf och Qom. Vid 13 års ålder började han omfamna idéer kopplade till revolutionär islamism. Dit hörde prästen Navab Safavis lära som ofta uppmanade till politiskt våld mot shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi.

Khamenei träffade Khomeini 1958 och anammade genast hans filosofi, ofta kallad ”khomeinism”.

Denna världsbild präglades av antikoloniala stämningar, shiaislam och inslag av social ingenjörskonst genom statlig planering, särskilt när det gällde att bevara ett ”rättvist” islamiskt samhälle. Khomeinismen slog fast att ett system med enbart världsliga lagar inte kan skapa ett rättvist samhälle – Iran måste hämta sin legitimitet från ”Gud den allsmäktige”.

Begreppet velayat-e faqih, även känt som ”de rättslärdes förmyndarskap”, är centralt i khomeinismen. Det innebär att den högste ledaren ska inneha ”alla de befogenheter som Profeten och de ofelbara imamerna hade tilldelats”.

I praktiken betyder det att Iran skulle styras av en enda lärd shiamuslim. Det är på detta som Khomeini – och senare Khamenei – baserade sin omfattande makt och kontroll.

Från 1962 inledde Khamenei nästan två decennier av revolutionär verksamhet mot Pahlavi (shahen) på Khomeinis uppdrag, efter att Khomeini förvisats 1964. Enligt Khameneis memoarer greps han 1971 och torterades av shahens hemliga polis.

När shahen störtades i den islamiska revolutionen 1979 återvände Khomeini från exilen och blev ny högste ledare.

Khamenei valdes in i Revolutionsrådet, som styrde parallellt med den provisoriska regeringen. Därefter blev han biträdande försvarsminister och hjälpte till att organisera Islamiska revolutionsgardet. Denna militära institution – som från början skapades för att skydda revolutionen och den högste ledaren – skulle bli en av Irans mäktigaste politiska krafter.

Efter att ha överlevt ett mordförsök 1981 valdes Khamenei samma år till Irans president, och återvaldes 1985. Han var president under större delen av Iran–Irak-kriget – en konflikt som förödde båda länderna såväl humanitärt som ekonomiskt.

Även om han var underställd den högste ledaren hade Khamenei betydande makt jämfört med senare presidenter, eftersom revolutionen fortfarande var ung och kriget med Irak utgjorde ett stort hot mot regimen. Men han höll sig helt i linje med Khomeinis vilja. Han lyckades också bygga en nära relation till revolutionsgardet som skulle sträcka sig långt bortom hans tid som president.

Khomeini dog i juni 1989 efter en period av försämrad hälsa, utan någon tydlig efterträdare.

Khomeini hade inledningsvis stött storayatolla Hossein-Ali Montazeri som sin efterträdare. Men Montazeri blev alltmer kritisk till den högste ledarens auktoritet och till övergreppen på mänskliga rättigheter i landet. Han avgick 1988 och sattes i husarrest fram till sin död 2009.

Khamenei hade de politiska meriterna för att bli ledare. Han var också en trofast anhängare av khomeinismen. Ändå sågs han som ett överraskande val när han utsågs till högste ledare av Expertförsamlingen, som utgörs av en grupp islamiska skriftlärda.

Utnämningen gav i själva verket upphov till en hel del kontrovers och kritik. Vissa islamiska lärda ansåg att han saknade den religiösa rang av storayatolla som enligt konstitutionen krävdes för att tillträda. Kritikerna menade att det iranska folket inte skulle respektera ordet från ”en vanlig människa” som saknade en ordentlig koppling till Gud.

En folkomröstning hölls i juli 1989 för att ändra konstitutionen så att en person som visat ”islamisk lärdom” skulle kunna bli högsta ledare. Ändringen antogs med stor majoritet, och Khamenei blev ayatolla.

Khameneis ställning var därmed säkrad på papperet, men trots att han varit president sedan 1981 hade han inte samma popularitet som Khomeini, vare sig inom den religiösa eliten eller bland allmänheten.

Grundlagsändringarna gav dock Khamenei betydligt större makt att ingripa i politiska frågor. Faktum är att han som högste ledare hade mycket mer makt än Khomeini någonsin haft.

Detta inkluderade förmågan att bestämma övergripande politiska riktlinjer, utse och avsätta medlemmar i Väktarrådet samt utlysa folkomröstningar. Han hade också tillräckligt med makt för att tysta kritik relativt enkelt.

Khamenei samarbetade med sina presidenter i varierande grad, samtidigt som han använde sin makt för att undergräva lagstiftning som han ogillade.

Exempelvis stödde han i stor utsträckning president Hashemi Rafsanjanis ekonomiska agenda (1989–1997), men stod ofta i vägen för Mohammad Khatami (1997–2005) och Hassan Rouhani (2013–2021). Båda försökte reformera Irans politiska system och förbättra relationen med väst.

Khameneis mest välkända inrikespolitiska ingripande ägde rum efter president Mahmoud Ahmadinejads (2005–13) första mandatperiod. Efter att Ahmadinejad hävdat seger i det omstridda presidentvalet 2009 gick tusentals iranier ut på gatorna i en av de största protestvågorna sedan revolutionen. Khamenei stödde valresultatet och slog ner hårt på demonstranterna. Dussintals – kanske fler – dödades och tusentals greps godtyckligt.

Senare hamnade Khamenei i konflikt med Ahmadinejad och varnade honom för att kandidera igen 2017. Ahmadinejad trotsade honom, men stoppades senare från att ställa upp i valet.

Efter att den hårdföre presidenten Ebrahim Raisi omkommit i en helikopterolycka 2024 fortsatte Khamenei att manövrera i kulisserna. När reformisten Masoud Pezeshkian vann presidentvalet blockerade Khamenei omedelbart honom från att förhandla med USA om lättnader i sanktionerna och använde sitt inflytande för att stoppa hans ekonomiska reformagenda.

Och när nya protester bröt ut i slutet av 2025 på grund av den krisande ekonomin beordrade Khamenei återigen att de skulle krossas med alla nödvändiga medel.

Tack vare de befogenheter som konstitutionen gav honom hade Khamenei även en extraordinär kontroll över Irans utrikespolitik.

Liksom sin mentor Khomeini stödde han envist regimens motstånd mot vad den såg som ”västerländsk imperialism”. Han var också en av huvudarkitekterna bakom Irans regionala ombudsstrategi, där militära grupper som Hizbollah, Hamas, huthierna och andra får ekonomiskt stöd för att genomföra Irans militära mål.

Khamenei kunde ibland vara öppen för samarbete med väst – framför allt förhandlingar med USA om Irans program för anrikning av uran.

Under Trumps första mandatperiod återgick Khamenei dock till en hårt antivästlig hållning. Hans regering rasade mot att Trump rev upp kärntekniköverenskommelsen från 2015, återinförde ekonomiska sanktioner mot Irans energisektor och lät döda chefen för revolutionsgardets Quds-styrka, Qassem Soleimani.

Efter att Trump återvänt till makten 2025 blev Iran ännu svagare. Khameneis antivästliga hållning började framstå som alltmer ihålig. Irans nederlag i tolvdagarskriget med Israel 2025 raserade den legitimitet som regimen hade kvar.

Under de följande månaderna styrde Khamenei över en befolkning som blev alltmer förbittrad på det iranska politiska systemet och dess ledning. Under protesterna 2025–2026 ropade vissa öppet efter Khameneis död.

När Khomeini dog 1989 deltog miljontals i hans statsbegravning. Sörjande drog honom ur kistan och trängdes för att få tag på heliga minnessaker.

Khamenei satt längre vid makten – men iranierna kommer sannolikt inte att visa samma sorg efter honom.

Den här artikeln är återpublicerad från The Conversation under creative commons-licens. Här kan du läsa den engelska originalartikeln.