Så mobiliserade vårdkasar vikingatidens försvar

Så snart fientliga fartyg siktades fjärran vid horisonten tändes de, fyrbåkar som sände ut en varning vida omkring: ”Nu kommer de!” Vilka ”de” var skiftade – danskar, balter, slaver eller kanske en flotta från ett grannlandskap. För vikingatiden handlade inte bara om bärsärkar som skövlade fjärran kuster, utan lika mycket om att försvara sig mot illasinnade inkräktare.

Försvaret krävde lika stora förberedelser som krigs- och handelsfärder till främmande land, om inte ännu större. Hur det organiserades är ganska okänt; skriftliga källor finns inte förrän med 1200-talets landskapslagar. Men tack vare ett norskt forskningsprojekt börjar en organisation skymta.

– Det var ett stort och tungrott system som krävde väldiga resurser och många människor. I första hand sattes det inte igång förrän en stor här var i antågande. Troligen leddes de av regionala hövdingar. Vi har identifierat vårdkasar kring bland annat centralplatser och viktiga tingsplatser, säger projektledaren Marie Ödegaard, första amanuens vid Arkeologisk museum vid Universitetet i Stavanger.

De första vårdkasarna kan ha rests redan under den oroliga folkvandringstiden, cirka 375–550, eller den efterföljande vendeltiden, till 750 då vikingatiden började. Bland annat har forskarna hittat fundament till kasar i fornborgar, vilka anses höra till framför allt folkvandringstid. Lämningar som nu daterats är dock från vikingatid.

I det treåriga projektet har forskarna med litteraturstudier, medborgarbidrag och egna fältundersökningar identifierat omkring 330 platser där vikingatida vårdkasar stått, framför allt längs kusterna från sydligaste Norge till gränsen i norr mot finnmarken, sameland. Tillsammans med medeltida kasar har det totala antalet beräknats till runt 700 stycken.

Tre av platserna, i Vestlands fylke, har grävts ut av arkeologer.

– Vi hade inte trott att det skulle finnas så mycket daterbart material, men hittade fler strukturer än väntat. Bland annat rester av vaktstugor och stenfundament till kasarna, upp till en halvmeter höga, säger Marie Ödegaard.

Även om resultaten kan tyckas magra är det första gången som forskare mer systematiskt daterat spår av vårdkasar i Skandinavien. Kunskaperna om det tidiga försvarssystemet har fram till nu byggt på de gamla landskapslagarna. Först med en stark kungamakt på medeltiden formaliserades försvarsorganisationen i den så kallade ledungen, med ett större källmaterial.

Projektet har ritat in vårdkasarna på en karta med ledungens båtplatser, storgårdar och medeltidskyrkorna, där skeppens segel förvarades enligt lagen. Det ger en bild av ett militärt landskap i skarven mellan vikingatid och medeltid.

I projektets referensgrupp ingår bland andra arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson vid Wiva, ett nationellt forskningscenter om världen under vikingatiden vid Uppsala universitet. Hon förundras över hur systemet kunnat organiseras i ett samhälle som ännu inte var centralstyrt.

– Utan centralmakt krävs initiativ från många olika platser. En kärnfråga är hur man får det att fungera över regioner som egentligen inte är så sams med varandra. Kanske är det en viktig grund till att man börjar forma det som sedan utvecklas till en stat? resonerar hon.

För att få överblick över systemet krävs tvärvetenskaplig forskning, med ortnamn, landskapets utseende och arkeologiska undersökningar – trots att kasarna byggdes på det kala hälleberget. Dessutom krävs platser där man samlar försvarsstyrkor, och det krävs lotspunkter längs segellederna, framhåller Charlotte Hedenstierna-Jonson. Utöver det finns exempelvis pålspärrar i trånga passager. Det behövs även folk till budkavlar, segelsömnad och matförsörjning.

Bemanningen av kasarna i orostid krävde också möjligheter att övernatta.

– Bland annat finns så kallade tomtningar på Landsort, en av våra äldsta fyrplatser. Sådana anses ofta vara spår av jakt- och fiskeplatser, men några kan ha varit vaktstugor. Förutom det måste båtar finnas redo vid mobilisering, det krävs vapenförråd och besättningar – ett helt system med grundläggande samhällsfunktioner, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.