Skydda dig mot fästingbett med en vanlig bläckpenna

När en fästing letar efter värddjur att suga blod från dras den i första hand till kroppsvärme och särskilda dofter. Synsinnet spelar en helt underordnad roll, och är heller inte särskilt avancerat. Men vissa synintryck kan ändå påverka fästingens beteende dramatiskt. Det har en grupp svenska forskare nyligen visat. De gjorde upptäckten mer eller mindre av en slump och har nu utnyttjat kunskapen för att utveckla ett effektivt skydd mot fästingbett.

– I en paus mellan två försök lät jag en fästing vandra på min arm i stället för att stoppa tillbaka den i burken, säger Linnea Tickander, forskare vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet. 

– När den kom till ett område där jag i ett tidigare experiment ritat bläckstreck på armen för att markera olika mätpunkter, så började den plötsligt röra sig enormt konstigt. Den ryckte liksom fram och tillbaka, och till slut trillade den ner på bordet.

Linnea Tickander plockade då fram fem andra, pigga fästingar och lät dem vandra på samma sätt. Tre av dem reagerade precis likadant – när de kom fram till den randiga delen av hennes arm började de röra sig ryckigt fram och tillbaka mellan linjerna. Och till slut tappade de greppet och föll ner på bordet.

– Då förstod jag att jag nog hade upptäckt något väldigt spännande och vågade ropa på mina kollegor. Först var de så klart väldigt skeptiska. Men när de såg vad som hände med egna ögon blev det full fart på dem, säger Linnea Tickander.

Under en intensiv period experimenterade forskargruppen med olika typer av mönster, färger, linjer och tjocklek på linjerna. Nyligen publicerades deras studie i tidskriften Ticks and Tick-borne diseases.

– Där visar vi att det optimala avståndet mellan linjerna beror på avståndet mellan fästingens ben. Av någon anledning tycks den sträva efter att hela tiden kunna gå mellan linjerna, ungefär som när ett barn måste hoppa på övergångsställets ljusa fält, eller inte trampa på trottoarernas streck. Så genom att ändra avståndet mellan linjerna successivt kan vi lura in fästingen i en sorts fälla, där den till slut ger upp och väljer att släppa taget, säger Linnea Tickander.

Forskarna kan än så länge inte förklara varför fästingarna reagerar som de gör. Men sannolikt beror det på att linjerna uppfattas som snabba skuggor från ett rovdjur, vilket aktiverar fästingarnas flyktbeteende så att de snabbt försöker ta sig till nästa ljusa fält. När linjerna till slut inte går att undvika släpper de helt enkelt greppet, för att i stället söka skydd i markens vegetation.

– Fästingarna har ju aldrig tidigare stött på den här typen av kontrastrika mönster genom evolutionen. Så vi tolkar det som att deras flyktbeteende helt enkelt blir kortslutet. Dessutom kan vi med magnetkamera se en ökad aktivitet i den del av fästingarnas hjärna som normalt förknippas med bluff, vilket är typiskt när djur försöker lura bort en förföljare, säger Linnea Tickander.

Under sommaren ska forskarna göra mer omfattande fältstudier, för att undersöka hur och var linjerna ska placeras på kroppen för att ge maximalt skydd mot fästingbett. Men redan nu vågar Linnea Tickander lova att det går att minska risken för fästingbett dramatiskt genom att skapa cirka sju centimeter breda, linjerade fält runt smalbenen och överarmarna:

– Det är ju den vägen fästingarna klättrar upp på kroppen, på jakt efter ställen med tunnare hud där de kan sätta sig. Om de då måste passera ett linjeområde kommer de helt enkelt inte fram. Mönstret är lätt att göra med en vanlig bläckpenna. Man kan rita det på ett papper först, och sedan föra över det till huden genom att blöta papperet, ungefär som en låtsastatuering.

Ovanstående text är ett aprilskämt.