– Det luktar drit!

Arkeologen Øystein Skåre tror inte sina ögon – eller näsa – när han plockar bland trästockar i ett virrvarr nedanför en isfläck på Aurlandsfjellet vid Sognefjorden i västra Norge. Efter att ha legat väl skyddade i is sedan 500-talet har störarna genast börjat ruttna och lukta ”skit” sedan mycket is smält under sommaren. Det blir bråttom för arkeologerna att rädda några av dem för analys innan de förstörs när tidskapseln brutits.

– Det är ett helt otroligt spännande fynd! Det har tidigare hittats enstaka föremål förknippade med renjakt vid glaciärer och isfläckar, men detta är första gången som en komplett anläggning hittats. Åtminstone i Europa är det unikt, säger Øystein Skår som är arkeolog vid Vestlands fylkeskommune, en motsvarighet till svenska länsstyrelser.

Han har gjort höstens undersökning av platsen tillsammans med kollegan Leif Inge Åstveit från Universitetsmuseet vid Bergens universitet. Fållan hittades hösten 2024 av en fjällvandrande pensionär som söker efter fornfynd under årets snöfria delar. Då hann arkeologerna inte undersöka platsen innan snön föll, men så smälte ännu mer snö sommaren 2025.

– Tidigare har man hittat många fångstgropar för ren. Man har hittat pilar och pilspetsar vid snöfläckar och skrämselpinnar med bark- eller plankbitar som skramlar i vinden. Men här har vi en hel anläggning med stängsel, en fålla och bås där de tvingats in och slaktats, säger Øystein Skår.

Arkeologernas teori är att renarna skrämts när de sommartid sökt sig ut på glaciärer och isfläckar för att komma undan knott och broms. När de skrämts på flykt har hela flockar motats in i fållor av jägare som samlats kring snöfläcken. Längst ned i fållan har andra jägare väntat med spjut och yxor för att snabbt avliva djuren och hugga loss hornen.

Hela renen togs tillvara med kött för husbehov och skinn och horn för försäljning. Det bidrog till att skapa välstånd bland storbönder i trakten, vilket visas av rika gravar i dalen nedanför fjället vid den stora Sognefjorden.

Där och på andra platser i södra Norge uppstod små men rika hövdingadömen kring den tid då fångstplatsen byggdes. Att bygga anläggningen och genomföra jakten krävde resurser och en stor organisation, enligt arkeologerna.

Andra fynd på platsen är stora mängder renkronor, två spjutspetsar med en bit av skaftet kvar vid infästningen, en fin nål av renhorn för att fästa någon detalj i klädedräkten och en ornamenterad åra.

– Vi förstod först inte vad den gjorde 1 400 meter över havet. Men så kom vi fram till att de måste ha haft den som en spade eller spett för att göra hål i snön och isen för att sticka ned störarna, säger Øystein Skåre.

Även i Sverige söker arkeologer efter spår av framför allt renjakt i fjällen. Spjut, pilar och pilspetsar har hittats, men inte i sådana mängder som i Norge. En av dem som deltagit i inventeringar under några år är Anna Rimpi, doktorand vid Uppsala universitet, som forskar i fångstsystem för ren och älg i svenska fjällen från slutet av stenåldern till 1000-talet.

– Det är ett fantastiskt fynd! Ingen har sett något liknande, vilket också är lite nedslående. Det visar att det funnits anläggningar som vi aldrig får tag på annat än vid sådana här tillfällen. Troligen har det varit vanligare än vi trott, men de ligger under is eller har förmultnat.

Jättelika system av fångstgropar har däremot hittats i norra Sverige. I ljuset av det norska fyndet tänker Anna Rimpi att även dessa haft stängsel av ris och slanor. Storleken tyder på att man kunnat bedriva storskalig jakt utan de stora resurser som fanns i Norge.

– Det kan vara olika typer av social organisation som ligger i botten. Det här fyndet gör det ännu viktigare att inventera höglänta områden i Sverige. Det är ett fruset arkiv som tinar.