”Stäng inte dörren för forskare i auktoritära länder”

Under de senaste 30 åren har världen genomgått betydande förändringar. Efter det kalla krigets slut har vi kunnat se en globaliseringsvåg dominerad av en nyliberal världsordning. En vanlig västerländsk föreställning var att utbytena skulle driva v­­ärlden i en mer demokratisk riktning. En sådan utveckling kunde också ses i snabbt utvecklande länder under senare hälften av 1900-talet, inklusive Japan, Korea och Taiwan. Men det är uppenbart att utvecklingen i världen har gått i en annan riktning på 2000-talet.

Jag arbetar som forskare och policyrådgivare med frågor som rör internationellt samarbete, forskning och geopolitik. Det är tydligt att det blir allt svårare med öppet samarbete mellan auktoritära och demokratiska länder i världen och särskilt mellan västvärlden och Kina. Runt 70 procent av världens befolkning lever i dag under auktoritärt styre och den demokratiska delen av världen har gradvis minskat. Utöver det riskerar klimathot, pandemier och överdriven resursförbrukning att gravt påverka vår planet. Forskning spelar en viktig roll för att nå lösningar på dessa globala utmaningar. Men för att detta ska ske måste forskningen ha en hög nivå av öppenhet där samarbeten sker mellan en heterogen grupp av länder.

Forskning är nuförtiden tydligt internationellt sammankopplad. 2019 var 71 procent av Sveriges vetenskapliga publikationer internationellt samproducerade. Detta kan jämföras med 43 procent år 2000. En större andel av svenska publikationer sker även med partner i Kina, Iran, och Indien. Just Kina är i dag världens näst största ekonomi och världens största producent av forskningsartiklar. Djupa relationer har skapats mellan Kina och världens mest framstående vetenskapsnationer. Men Kinas tillväxt, auktoritära styrelseskick och offensiva ansats till internationella relationer har lett till starka reaktioner från framför allt västvärlden. Det finns en oro i västerländska länder för en försämrad konkurrenskraft och ökad autokratisk påverkan.

I år publicerade EU-kommissionen en rapport, Tackling R&I Foreign Interference, om hur Europa kan minska riskerna för skadlig utländsk påverkan. Där framhålls att europeiska universitet behöver skydda immateriella rättigheter, nationell infrastruktur och kunskapsproduktion inom vissa forskningsområden. EU-kommissionens mål är att undvika att europeisk forskning används för militära syften, men också att skydda europeisk konkurrenskraft och att undvika att få ett beroendeförhållande till framför allt icke-demokratiska stater, särskilt Kina. Det har gjort att EU på senare år fokuserat mycket på att sprida budskapet om ”europeiska värderingar” såsom öppenhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Detta har också märkts tydligt på europeiska universitetsrektorers ökade fokus på akademisk frihet i en alltmer auktoritär värld.

Men hur kan forskningssamarbeten fortsätta ha en hög nivå av öppenhet samtidigt som begränsningarna ökar? Tilltagande nationalism i världen, covid-19-pandemin och kriget i Ukraina har gjort det svårare för forskare i olika länder att samarbeta. Covid-forskningen var i början av pandemin relativ öppen i termer av utbyten och datadelning. Men allteftersom de politiska tvisterna har tilltagit mellan framför allt USA och Kina har internationell covid-relaterad forskning försvårats.

När andelen internationell forskning stiger samtidigt som de geopolitiska spänningarna tilltar så hamnar forskningssamarbeten i allt fler gråzoner. Vissa stater hanterar det genom att från politiskt håll tydligare styra forskningen. Men en ökad politisering och minskad akademisk frihet är inte den rätta vägen att gå för att stärka öppen vetenskap och lösa globala utmaningar. I stället måste forskarsamhället ta ett större ansvar för intressekonflikterna. Nationell säkerhet och ideologi måste beaktas tillsammans med akademisk frihet, forskningsintegritet och öppet internationellt samarbete. Det är inte lätt, men lärosäten och forskningsfinansiärer måste ta den diskussionen för att kunna forma fördelaktiga villkor för global vetenskaplig kunskapsproduktion.

Sverige har, till skillnad från Norge och Danmark, ett utbildningsdepartement som är mindre benäget att föreslå för lärosätena vad de ska göra för att skydda sig från utländsk påverkan. Det är bra för universitetens autonomi men samtidigt ställer det högre krav på lärosätena att föra en långsiktig diskussion om ansvarsfullhet.

Diskussionen kan inte enbart inrikta sig på akademisk frihet och att skydda tillgångar, utan måste också handla om hur interaktionen med den växande auktoritära världen ska se ut. Här kommer det att krävas betydligt mer från svenska och europeiska lärosäten än vad vi ser i dag. Alternativet att säga nej till alla samarbeten med forskare och institutioner i icke-demokratiska länder vore en stor förlust för forskningen. Samtidigt är det orealistiskt att ha ett helt öppet utbyte med alla världens länder oavsett statsskick. 

Därför måste den svenska akademiska sektorn kunna besvara dessa frågor:

Om vi inte kan besvara de frågorna tydligt och gemensamt kommer frågorna landa på de enskilda forskarnas bord. Då är risken för godtycke stor och med det följer en risk för ökad statlig kontroll av forskning. Många forskare kommer också välja att hellre säga nej än ja, av rädsla för att navigera fel i gråzonerna.