”Storsatsa på snabb vårdkontakt för unga med psykisk ohälsa”

Många barn med psykisk ohälsa lider sannolikt fortfarande i det tysta och en storsatsning behövs för snabb första kontakt. Det skriver Johan Åhlén, doktor i psykologi, och Christina Dalman, professor i psykiatrisk epidemiologi.

Medicin & hälsa

Publicerad 2021-11-25

Barn och unga med psykisk ohälsa behöver en snabb första kontakt för att kunna slussas till rätt hjälp – och för att det ska bli möjligt krävs en kraftfull satsning. Det menar Christina Dalman och Johan Åhlén, som står bakom rapporten Psykiskt välbefinnande, psykiska besvär och psykiatriska tillstånd hos barn och unga.
Bild: Getty images

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

När olika mått på det vida begreppet psykisk ohälsa hos barn och unga presenterats ser man ibland motstridiga trender, till exempel ökande vård men relativt stabil självskattad ohälsa. Denna diskrepans har av vissa tagits som intäkt för att det endast är unga människors behov av att få hjälp och stöd som har ökat och inte den ”verkliga” ohälsan.

De till synes motstridiga trenderna har tolkats som att normala reaktioner på livet ”medikaliseras”, det vill säga att unga söker och får specialistvård för svårigheter som borde tas om hand på andra nivåer i samhället, som till exempel första linjen, elevhälsan, ungdomsmottagningar eller frivilligorganisationer.

I en ny kunskapssammanställning har vi granskat begrepp, mätmetoder och förekomst när det gäller psykisk ohälsa hos barn och unga. Rapporten visar att:

Christina Dalman, professor i psykiatrisk epidemiologi vid Karolinska institutet.
**Bild:** Karolinska institutet

Måtten för det vida begreppet psykisk ohälsa påverkas av vad det är man väljer att mäta. Vi förordar att man i framtiden slutar att lyfta fram självrapporterade lätta besvär och koncentrerar sig på besvär som med större sannolikhet påverkar förmågan att fungera i vardagen. Detta kan också ha en pedagogisk effekt vad gäller synen på psykisk ohälsa; vi är nog alla eniga om att den som känner sig nere ett par gånger i veckan inte nödvändigtvis har besvär som kräver behandling.
Om man mäter psykiska besvär med strängare tröskelvärden än som vanligtvis presenteras (till exempel ”känt mig nere i stort sett varje dag” i stället för ”känt mig nere mer än en gång i veckan”) ser trenden mellan vård och självskattade besvär mer lika ut.
Jämförelser med nyligen publicerade internationella forskningsdata visar att det finns tecken på att barn och ungdomar med klinisk depression och ångest inte kommer till vård i tillräcklig omfattning i vårt land.
Det är väl känt sedan tidigare att cirka hälften av personer med behandlingskrävande depression inte söker vård, bland annat på grund av stigma. Trots att vi uppfattar att stigma minskat finns det således fortfarande barn och unga som lider i det tysta.
Vad gäller tillstånd som ADHD visar däremot internationella data att Sverige avviker med en högre vårdprevalens, alltså att fler får vård för ADHD i Sverige än i andra länder.

Rapporten, som har beställts av forskningsrådet Forte, och lanseras den 25 november, visar alltså tydligt både att mer allvarliga självrapporterade psykiska besvär har ökat, och att det fortfarande föreligger dolda vårdbehov bland våra barn och unga. Samtidigt är det inte lätt att avgöra om barn och unga med ett psykiskt lidande behöver professionell hjälp, och i så fall på vilken nivå.

Johan Åhlén, doktor i psykologi vid Karolinska institutet.
**Bild:** Karolinska institutet

En väg som många förespråkar är att befolkningen ska lära sig mer om psykisk ohälsa, både professionella som möter unga i sitt arbete, men också allmänheten i stort. På så sätt ska människor lära sig om de är ”verkligt sjuka” eller bara lider av ”en normal reaktion”. Detta skulle innebära att man till stor del lägger ansvaret på individen och inte gör en övergripande insats från vårdens eller andra samhällsaktörers sida.

En reell svårighet är också att vi i professionen inte har något konkret att lära ut: Psykisk ohälsa är ett kontinuum och dessutom föränderlig över tid. Det finns inte någon klar gräns mellan psykiska besvär som är normalreaktioner och psykiatriska tillstånd som kräver vård. Dessutom kan även personer med ”normala reaktioner” behöva hjälp och stöd av olika slag. Utifrån de resultat som rapporten belyser föreslår vi följande:

Satsa kraftigt på en enda instans för en första snabb kontakt med kvalificerad rådgivning om fortsatt förfarande. I flera regioner har man infört ”en väg in” till första linjen för psykisk ohälsa och BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Vi föreslår en modell för sortering och prioritering av vårdsökande, en så kallad triagering i vidare bemärkelse där hänvisning till både civilsamhälle och vårdinstanser kan komma i fråga. En sådan instans kommer vara ytterligt resurskrävande och kräver särskilda ekonomiska satsningar för att på allvar vara lättillgänglig.

Förutom de uppenbara fördelarna med tidigt stöd innan familjer, barn och ungdomar hamnat i nedåtgående spiraler skulle en instans som denna kunna bidra till fortbildning och till att utveckla en samsyn mellan olika aktörer. En sådan gemensam kunskapsbas kan vara fröet till den samverkan mellan exempelvis vårdaktörer, elevhälsa, socialtjänst och frivilligorganisationer med flera som många efterlyser.