”Sverige behöver fler medborgarforskare med metallsökare”

Under vintern och våren har både Forskning & Framsteg och Sveriges Radio tagit upp de spår av plundring med metallsökare som konstaterats på gravfälten kring de enorma gravhögarna vid Gamla Uppsala och Anundshög. Den här diskussionen fokuserar dock på fel platser, eftersom svenska gravfält är så fattiga på säljbara föremål och så svårarbetade med detektorn. Det riktiga detektorhotet riktar sig mot anonyma åkerytor där bönder oavsiktligt plöjt sönder skattgömmor och spritt ut forntida mynt med ett högt samlarvärde. Det går snabbt och lätt att plundra dem och det är mycket lukrativt.

Men för den som intresserar sig för forskning och för framsteg är faktiskt hela plundringsdiskussionen av sekundär betydelse. Det är en förvaltningsfråga, inte en vetenskaplig fråga. En mycket viktigare aspekt är att vi i Sverige ligger årtionden efter våra grannländer i forskningen om järnåldern på grund av vår udda, restriktiva lagstiftning kring metallsökare.

När danska detektoramatörer vill leta efter fornfynd behöver de blott komma överens med markägare och arrendator så att de inte skadar grödan. De måste hålla sig borta från skyddslistade fornlämningar. När de hittar till exempel ett dräktspänne i brons så måste de lämna in det till sitt länsmuseum inom någon månad. De förväntas också skriva gps-koordinater på fyndpåsen, ta en bild på föremålet med telefonen och lägga upp den i den statliga danska fynddatabasen Dime. Där blir fyndet klassificerat och daterat av specialister.

I vissa fall får de hittelön. Och om de hittar något av extra stort vetenskapligt värde blir de bjudna till den årliga fyndgalan på Nationalmuseet i Köpenhamn, där de blir firade och får skaka hand med kungligheter. Så här har danskarna förhållit sig till sina metalldetektorister i över 40 år. Det har revolutionerat deras forskning främst om järnåldern och medeltiden. I danska museer finns ett enormt och ständigt växande arkeologiskt material säkrat som obesett skulle ha vittrat sönder till ett fint grönt pulver ute på åkrarna om inte frivilliga detektorister tagit upp det.

Den rådande svenska lagstiftningen kring metallsökare fastslår i stället att Svensson kan få temporärt tillstånd för en viss badstrand eller park långt från alla kända fornlämningar, men bara om han lovar att han inte har någon ambition att leta efter fornfynd. Det kostar närmare tusen kronor att ansöka om ett tillstånd, som man sedan också eventuellt kan få. På grund av detta har vi ingenting som motsvarar de danska, de norska, de nederländska eller de engelska fynden. Alla nordvästeuropeiska spridningskartors fyndkoncentrationer upphör i Öresund.

Hur blev det så här? Det svenska regelverkets tillkomst bör förstås som en panikreaktion på 1980-talet. Restriktionernas historiska upprinnelse ligger i åtgärder specifikt avsedda att skydda överplöjda skattfyndplatser i åkermark på Gotland – men man rullade ut dem över hela riket. I Jokkmokk, Finspång och Örkelljunga finns det egentligen ingen anledning att ha våra internationellt avvikande regler.

Kulturmiljövårdens svar på hotet mot skattfyndplatserna var länge att ta dit ett litet antal avlönade detektorister, ofta professionella arkeologer, för att försöka tömma varje plats på fynd. Det var flera problem med det. Dels hade man inte råd att nöta tillräckligt länge på varje fyndplats: Det är antalet sega persontimmar som räknas. Dels kommer det upp nya saker varje gång åkern plöjs, så man måste återkomma gång på gång.

Örebro länsmuseum tog till en mycket bättre metod redan 2017. Den vikingatida Eketorpsskatten hittades på 1950-talet. Museet engagerade nu en stor grupp hederliga och pålitliga detektoramatörer för att efterundersöka platsen intensivt under sakkunnig ledning och på ideell basis. Det är mitt råd till kulturmiljövårdare i Västerås, i Uppsala och annorstädes: Upptäcker ni att skurkar detektorplundrar, kontakta då genast organiserade icke-skurkar med detektor.

Amatörernas inblandning ska inte ses som en nödlösning för att kulturmiljövården har ont om lönemedel. Det är medborgarforskning. Allmänheten äger kulturarvet, och det är meningen att folk skall kunna engagera sig i det på konstruktiva sätt. Ingen misstänkliggör en hembygdsförening som renoverar ett härbre. Ingen bör heller misstänkliggöra den som kör 20 mil med sin dyra metallsökare för att jobba gratis inom kulturmiljövård och arkeologisk forskning. Men det gör lagstiftaren.

Sveriges metallsökarförening gör ett utmärkt jobb med att utbilda sina medlemmar och skapa gemensamma normer för hur man ska bete sig. Jag brukar jämföra dem med Svenska jägareförbundet. Det är ingen i jägareförbundet som blir road eller imponerad om man skryter om tjuvjakt på fyllan. Sådan normbildning är vägen framåt, anser jag. Sverige behöver en jaktlicens för metallsökare och starkt uppmjukade regler för licenshavare.