Den 10 september rapporterade Nasa att strövaren Perseverance kan ha upptäckt spår av liv på en sten på Mars.

– Det här fyndet av Perseverance, som sköts i väg under president Trumps första presidentskap, är det närmaste vi någonsin har kommit för att upptäcka liv på Mars, sade Nasas chef Sean Duffy.

En analys av stenen med hjälp av två av Perseverances instrument påvisade flera fläckar som kan ha skapats då mikroorganismer har använt stenens kol, svavel och fosfor som en energikälla. Förekomsten av de två mineralerna vivianit och greigit vid fläckarna ger ytterligare stöd för denna teori, eftersom dessa mineraler är förknippade med biologiska processer på jorden.

Upptäckten fick stor medial uppmärksamhet. Nasas forskare poängterade dock att fläckarna som Perseverance har hittat även kan ha skapats av icke-biologiska processer. ”Vi kan inte utesluta dem”, påpekade Katie Stack Morgan från Nasas Jet Propulsion Laboratory.

Detta är dock inte första gången som forskare menar att de har upptäckt liv på Mars, eller andra planeter och exoplaneter. Redan år 1977 hävdade ingenjören Gilbert Levin att Nasas rymdsonder Viking 1 och 2, som landade på Mars yta året innan, hade registrerat kemiska reaktioner från levande mikroorganismer. Levin hade utvecklat ett av instrumenten som rymdsonderna använde, men hans slutsats accepterades aldrig fullt ut bland andra forskare.

Historiskt sett framträder ett mönster där forskares påstående att de kan ha observerat tecken på liv får stor uppmärksamhet, men att senare analyser visar på att icke-biologiska processer eller en felaktig dataanalys är en mer trolig förklaring. Här följer tre sådana exempel som visar på svårigheterna då forskare kommunicerar uppseendeväckande resultat kring fynd av spår av liv bortom jorden.

Hösten 1996 höll USA:s dåvarande president Bill Clinton en uppmärksammad presskonferens där han hyllade ett forskarteam med koppling till Nasa. De menade att meteoriten ALH 84001, som hade hittats i isen på Antarktis, kom från Mars och innehöll ett slags fossil av bakterier.

– Om denna upptäckt bekräftas, så är det med all säkerhet en av de mest imponerande insikterna i vårt universum som vetenskapen någonsin har erhållit, sade Bill Clinton. 

Flera forskare bestred dock påståendet att de små tubliknande strukturer som hade upptäckts på meteoriten var skapade av livsformer på Mars. I dag råder konsensus att meteoriten inte bär på spår av livsformer från vår röda grannplanet.

– De vetenskapliga studier som analyserat Mars-meteoriten och visat på svagheterna i tolkningen har haft stor betydelse för hur de flesta astrobiologer i dag betraktar ALH 84001, säger David Dunér, som är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och har forskat om astrobiologins historia och hur biosignaturer har tolkats.

År 2020 rapporterade ett forskarteam att de hade upptäckt spår av gasen fosfin i Venus atmosfär. På jorden skapas fosfin av biologiska processer, och skulle kunna vara en indikator på att det fanns liv i Venus atmosfär.

Påståendet fick enorm uppmärksamhet, men utmanades direkt av andra forskare. Ett kalibreringsfel i analysen av observationsdatan ledde till att en forskargrupp hävdade att det inte gick att dra slutsatsen att det finns fosfin i Venus atmosfär.

Den stora mediala uppmärksamheten ledde till en intern konflikt inom den Internationella astronomiska unionens avdelning för astrobiologi kring hur forskare ska kommunicera resultat om upptäckter av liv i rymden.

I ett uttalande, som sedermera drogs tillbaka, menade en grupp astronomer att ”det är en etisk plikt för varje forskare att kommunicera med media och allmänheten med stor vetenskaplig noggrannhet och att vara noga med att inte överdriva någon tolkning som oåterkalleligen kommer att tas upp av pressen och generera stor allmän uppmärksamhet när det gäller liv bortom jorden.”

Exoplaneten K2-18b ligger 124 ljusår bort från jorden. Utifrån observationer med hjälp av James Webb space telescope hävdade ett forskarlag år 2025 att de hade upptäckt spår av molekylen dimetylsulfid i dess atmosfär. De menade att molekylen producerades av biologiska processer, och sade i ett pressmeddelande att de hade observerat den ”starkaste signalen hitintills på biologisk aktivitet utanför vårt solsystem”. Återigen fick påståendet omfattande uppmärksamhet i medierna. Flera astronomer var dock skeptiska redan från början och förutspådde att resultatet snabbt skulle motbevisas. Detta skedde även då flera forskarteam redan efter någon månad visade att det inte gick att dra slutsatsen att dimetylsulfid finns i stora mängder i atmosfären hos K2-18b.

Finns det en risk att forskare går ut med påståenden som är svagt underbyggda, eftersom den mediala uppmärksamheten kan gynna deras karriär?

– Personlig prestige kan säkerligen ligga bakom att vissa forskare drar förhastade tolkningar – det man vill se, det ser man. Vem vill inte vara först med att ha upptäckt utomjordiskt liv? Men det är ett högt spel. Det finns exempel på forskare vars forskarkarriärer har raserats på grund av förhastade, dåligt underbyggda slutsatser, säger David Dunér.

Dessa exempel visar på ett mönster i hur medierna rapporterar om möjliga upptäckter av liv i rymden. Pressmeddelanden om upptäckterna formuleras med starka ord, vilket gör att forskarnas slutsatser får omfattande spridning i medierna. Samtidigt väcks kritiska röster från andra forskare som menar att slutsatserna är felaktiga. När uppföljningsstudier kommer som styrker denna kritik får dessa studier inte samma uppmärksamhet.

David Dunér lyfter fram det ansvar som journalister har när de rapporterar om astronomiska observationer av möjliga biosignaturer.

–  Problemet ligger i den medielogik som ligger bakom nyhetsflödet i dag. En rubrik som ”Intelligent liv funnet på Mars” säljer, men knappast en rubrik som ”Stenen från Mars visade sig vara en vanlig sten”. Tveksamhet, osäkerhet i observationer, data och tolkningar, ”kanske”, ”möjligen”, passar inte särskilt bra i nyhetsflödet som vill ha tydliga, enkla svar, säger David Dunér.

– Forskarna måste kommunicera osäkerheten i analysen, men journalisterna måste också förstå detta, samt hur vetenskapliga påståenden prövas, och acceptera komplexiteten och osäkerheten. Journalistiken har ett ansvar.

Så hur står sig påståendet om en biosignatur på stenen som hittades på Mars? Merve Yeşilbaş leder en forskargrupp vid Umeå universitet som undersöker förekomsten och konsekvenserna av vatten på Mars.

Hon lyfter fram att det är tre olika observationer som ligger bakom påståendet att Perseverance har detekterat en biosignatur: förekomsten av organiska molekyler, specifika mineraler och att stenens textur liknar vad mikroorganismer på jorden kan skapa.

– Det som gör att denna upptäckt skiljer sig från tidigare engångsupptäckter, som fosfin på Venus, är att Perseverance har avslöjat flera oberoende ledtrådar som alla pekar i samma riktning för essentiella livskrav. Var och en av dessa observationer kan fortfarande ha icke-biologiska förklaringar, men när man ser alla tre tillsammans på en plats som en gång var en sjö, blir argumentet mycket starkare för detektionen av en biosignatur.

Men för att slå fast att det verkligen är en biosignatur måste forskarna kunna analysera de prover som Perseverance har lämnat ännu mer noggrant.

– Mars sample return mission är avgörande för att kunna återföra prover till jorden för högprecisionstester av kemiska fingeravtryck och isotoper, samt avbildning i mikroskala. Oavsett om dessa signaturer visar sig vara biologiska eller rent kemiska, kommer båda resultaten att omforma vår förståelse av Mars: i ena fallet skulle det innebära att Mars en gång var värd för mikrober, och i det andra fördjupar det vår bild av hur planetariska miljöer kan härma tecken på liv.