”Tidig adhd-screening räcker inte”

Just nu används adhd-diagnosen som ett medialt och politiskt slagträ i debatten. Det riskerar medvetet eller omedvetet att bidra till att öka stigmatiseringen och elda på den misstänksamhet och de missförstånd som finns kring adhd, som verkar vara särskilt stor i vissa grupper.

Moderaternas förslag om screening av barn i Stockholms utsatta områden grundar sig i en oro för att dessa barn undgår att bli att bli utredda, diagnostiserade och behandlade för adhd. Helt i linje med evidens och klinisk erfarenhet tänker man att följden av denna systematiska underdiagnostik och underbehandling bidrar till ytterligare utanförskap, negativ psykosocial utveckling och i värsta fall skolmisslyckanden och kriminalitet. Moderaterna hävdar vidare att många barn i utsatta områden kan flyga under radarn på grund av kulturella orsaker, där föräldrarnas inställning till diagnoser och medicinering är en del av hindret.

I media har Moderaternas förslag ifrågasatts med argument som att en systematisk screening av barn inte per automatik leder till att barnen får tillgång till utredning, stöd och behandling. Många lyfter fram att förslaget riskerar att förenkla en fråga som enligt vedertagen evidens bygger på komplexa och multifaktoriella orsakssamband. Samhället behöver i stället fokusera mer på förståelse av en diagnos som många föräldrar känner sig osäkra inför och otillräckligt insatta i.

Det finns faktiskt anledning att tänka att förekomsten av adhd kan vara högre i utsatta områden. Detta eftersom konsekvenserna av adhd ofta är att man har svårare att nå upp till den akademiska och socioekonomiska nivån man har potential till. Enklare uttryckt, ett barn med adhd känner sällan att skolan är arenan de får bekräftelse och trygghet på. Med vilka umgås de barn som inte finner sig till rätta i skolan? Jo med andra som också känner sig marginaliserade. Och var hamnar man om man inte fått rätt möjligheter i skolan, ja väldigt sällan på ett toppjobb på SEB med en villa i Djursholm, utan kanske just i ett utsatt område. Inte för att man är mindre begåvad, eller för att man inte också skulle vilja se sina barn växa upp i en trygg och välmående miljö, utan för att man inte har haft rätt förutsättningar att komma dit.

Dessutom påverkas adhd i hög grad av ärftliga faktorer, där föräldrar till barn med adhd ofta kämpar med egna svårigheter och kanske inte har möjlighet att ge sina barn det stöd som behövs för att bryta den sociala utsatthet de själva hamnat i.

I dag vet vi med säkerhet att tidig upptäckt och tidig tillgång till rätt stöd och behandling är en avgörande faktor för hur det kommer att gå för ett barn både i skolan och i livet i stort. Därför är ett större fokus och mer resurser till barn och familjer, skola och barn- och ungdomspsykiatri i utsatta områden inte bara en rättvisefråga utan även en mycket god samhällsinvestering.

Men det som saknas i medierapporteringen av Moderaternas förslag (men som den som läser förslaget i dess helhet ändå kan ana) är ju att barn, familjer och skola är en del av det ”utsatta området”. Just i dessa utsatta områden har politiker, tvärt emot vad professionen och forskningen föreslår, slagit samman och minskat tillgängligheten för BUP-mottagningar. Därigenom minskar tillgängligheten för de instanser som ska ta hand om de barn som identifieras i screening.

Det är svårt att se vad vi har att vinna på att psykosocialt belastade familjer i allvarligt utanförskap får ett ”negativt förhandsbesked om en livslång funktionsnedsättning” utan att få möjlighet till korrekt diagnostik, stöd och behandling. På samma sätt är det svårt att se vinsten med att skicka ett barn med diagnos och medicin till en skola utan resurser, kompetens och möjlighet att möta upp de omfattande behov som barn med olika neuropsykiatriska diagnoser har.

Det är dessutom problematiskt att våra medier eldar på det höga tonläget genom att, medvetet eller på grund av okunskap, ställa ”preventiva insatser i samhälle” och skola mot ”diagnoser och mediciner”. Enligt all evidens och erfarenhet behöver förståelse för hur miljöfaktorer som familj, skola, kamratkrets och social utsatthet påverkar en individ kombineras med barnpsykiatrisk expertis, effektivt och evidensbaserat föräldrastöd och medicinsk behandling för att vara effektiv över tid. En så kallad biopsykosocial ansats.

För att jobba i rätt riktning behöver vi en nationell plan för vård och stöd av barn och unga med adhd:

Så tillbaka till förslagets ursprungstes: att barn i utsatta områden på grund av kulturella faktorer inte får diagnos och behandling för adhd, vilket riskerar att förstärka deras utanförskap och i värsta fall resultera i gängkriminalitet. Men frågan är väl om föräldrar med låg tilltro till myndigheter och samhällsstöd skulle ändra sin uppfattning om diagnoser och mediciner enbart baserat på ett erbjudande om invandrarspecifika screeningprogram? För även om fler barn kanske skulle få en diagnos och erbjudas mediciner är det långt ifrån säkert att barnet faktiskt kommer att använda läkemedlet som förskrivs.

Det är i grunden inget fel med tanken om en tidig screening av neuropsykologiska funktioner inför skolstart. Barns förmåga till koncentration, uppmärksamhet, impulskontroll, självkontroll och känsloreglering är under utveckling och är, precis som för oss vuxna, normalfördelad i befolkningen. Men för att screening ska vara rättvisande och effektiv behöver den ske metodiskt och strukturerat, utan att riskera att ytterligare stigmatisera och söndra. Ska satsningen dessutom ha en så järv ansats som att kunna minska ett så komplext samhällsproblem som gängkriminalitet behövs betydligt mer substantiella och konkreta förslag för hur vi ska arbeta förebyggande inom skolan och socialtjänsten. Enbart screening, eventuell utredning och sedan medicinering kan som isolerad insats i bästa fall ha en marginell effekt i enskilda fall.

Att försöka vinna snabba poäng på ”quick-fixes” och förslag helt tagna ur sin kontext är smaklöst. Diskussionen borde röra sig kring behovet av en nationell plan för hur vi ska öka kunskapsnivån och minska konsekvenserna om adhd i samhället. För mig som dagligen möter dessa hårt kämpande barn och föräldrar är det en självklarhet att medicinering är en viktig, men också liten, del av det stöd som barn med adhd behöver för att växa och utvecklas. Det finns inga mediciner i världen som hjälper ett barn som, på grund av de utmaningar föräldrar, skola och socialtjänst i utsatta områden står inför, inte får samma möjligheter som barn i mer välmående områden, till ett liv med psykisk hälsa och framtidstro.