”Trump vill förhandla sig till lydnad från universiteten”

I början av oktober i år skickade Trump-administrationen ett slags kontrakt till nio amerikanska universitet. Om lärosätena går med på en rad åtgärder och principer utlovas fördelar, bland annat ett substantiellt tillskott av federala medel. Villkoren i det så kallade Compact for academic excellence in higher education innebär bland annat att universiteten förbinder sig till administrationens tolkningar av meritokrati, akademisk frihet, diskriminering och av kön.

I stället för att lagstifta, där administrationen drabbats av vissa motgångar, vill man få universiteten att självmant anpassa sig. De flesta amerikanska universitet är visserligen formellt självständiga, men är samtidigt beroende av regeringen i fråga om exempelvis forskningsfinansiering och visumhantering för studenter och lärare.

Erwin Chemerinsky, dekan vid University of California, Berkeley, påpekar att avtalet kort och gott är en form av utpressning. Även Kaliforniens demokratiske guvernör Gavin Newsom reagerade kraftfullt och hotar att strypa finansieringen till de institutioner som går med på Trumps villkor.

Den första avtalspunkten handlar om likabehandling vid rekrytering. Positiv särbehandling påstås skada både de individer som missgynnas och nationen som helhet, eftersom mindre kvalificerade sökande då kan släppas in. Den påstås också skada underrepresterande grupper som behandlas som om de vore i behov av särskilda åtgärder. Denna tolkning av vad likabehandling innebär och kräver blir alltså obligatorisk för de lärosäten som går med på villkoren, och ska råda på samtliga nivåer av organisationen. Den bortser helt från varför universiteten under de senaste 20 åren har arbetat med mångfald, jämlikhet och inkludering (DEI – diversity, equity and inclusion), ett arbete som har motiverats både av kvalitets- och rättviseskäl.

Avtalspunkten är en direkt fortsättning på den nedmontering av universitetens DEI-arbete som Trump inledde redan i början av sin mandatperiod.

Kontraktets andra del ålägger lärosätena att främja ett öppet och gott samtalsklimat. För detta krävs representation av ett brett spektrum av ideologiska synpunkter. Ingen ideologi får dominera samtalet, inte på någon nivå av universitetet. Här blir det alltså plötsligt viktigt att aktivt arbeta med att främja mångfald. Måltavlan är de universitet och fakulteter/institutioner som uppfattas vara dominerade av vänsterperspektiv, och i synnerhet discipliner som genusforskning och annan maktkritisk forskning. I kontraktet står det särskilt uttryckt att tendenser att ”straffa, förminska, eller hetsa till våld mot konservativa idéer” ska motarbetas. Inga andra utsatta grupper omnämns i detta sammanhang.

Medan yttrandefriheten på campus ska skyddas och värnas finns rimliga begränsningar mot diskriminerande, hotande och trakasserande beteende. Universiteten ska heller inte tillåta aktiviteter som uppfattas som störande, som orsakar förseningar eller blockerar exempelvis bibliotek. Måltavlan här är demonstrationer på campus. Bland det som ska förbjudas ingår uttryck av stöd till organisationer som regeringen klassat som terrororganisationer.

Det sistnämnda kräver sitt sammanhang, då presidenten klassat det mycket vagt definierade Antifa som en terrororganisation. I ett nyligen utfärdat säkerhetspolitiskt direktiv orienteras FBI:s terrorbekämpning mot ”inhemsk terrorism” och politiskt våld, uttryckligen i efterföljd av mordet på Charlie Kirk. Här påpekas att terrorism ”inte sker i ett vakuum”, och en rad idéer och åsikter räknas upp som anses motivera våld: anti-amerikanism, anti-kapitalism, anti-kristendom, stöd för att störta regeringen, extremism gällande migration, ras och kön, och fientlighet mot dem som har traditionella amerikanska uppfattningar om familj, religion och moral. Att misstänkliggöra anti-amerikanism känns kanske igen från McCarthy-eran.

Lärosätena ska vara politiskt neutrala, med vilket menas att samtliga universitetsanställda, när de representerar universitetet eller dess underavdelningar, ska avhålla sig från att i tal eller handling beröra sociala eller politiska händelser (med undantag för de fall då de har en direkt inverkan på universitetet). Samtidigt sägs det att det är både tillåtet och önskvärt att studenter, forskare och lärare ägnar sig åt sådana frågor, men enbart som privatpersoner.

Kontraktet medger ett undantag när det gäller att behandla studenter som individer, snarare än som representanter för grupper: Det är tillåtet att dela upp exempelvis omklädningsrum och idrott utifrån kön, av säkerhets- och rättviseskäl. Här förbinder sig universiteten att definiera kön utifrån ”reproduktiv funktion och biologiska processer”. För att få tillgång till de federala ”fördelarna” måste ett universitet således vara transexkluderande.

Ur svensk synvinkel är utvecklingen viktig av två skäl:

Reformprogrammets punkter om högre utbildning har i stort sett bemötts med tystnad. Det är oklart om detta beror på en medveten strategi eller på politiskt ointresse för högskolefrågor. Det är viktigt att se kopplingarna mellan programmets försåtliga formuleringar om meritokrati och individbaserad likabehandling – och den politiska rörelse i USA som sannolikt tjänat som inspirationskälla. När begreppet diskriminering vidgas till att omfatta politisk övertygelse öppnas dörren för att kartlägga politisk tillhörighet och peka ut vänsterdominerade ämnen, fakulteter och universitet som ett hot mot likabehandling.

Genom att behandla meritokrati och lika villkor som frågor om individers rättigheter vill man motarbeta genomslaget för strukturella förklaringsmodeller och teorier. Hur vi tolkar likabehandling, akademisk frihet och meritokrati är viktiga och politiskt laddade frågor, som är avgörande för hur universiteten ska fungera i framtiden. Därför måste den diskussionen föras öppet.