USA:s attacker mot Iran ökar kärnvapenhotet

När Israel och USA i juni 2025 bombade Iran under tolv dagar skedde det mitt under pågående förhandlingar mellan USA och Iran om Irans kärnkraftsprogram. Det hela upprepar sig nu när USA och Israel den 28 februari 2026 inledde sina bombanfall mot Iran mitt under pågående förhandlingar.

Enligt forskare som Forskning & Framsteg intervjuar hade vissa framgångar kunnat skönjas vid båda förhandlingsrundorna – men USA valde ändå att ta till våld. Redan bokade förhandlingstillfällen brändes inne.

– Strax innan bombningarna förra året hade det hållits fem förhandlingsmöten mellan USA och Iran. Det råder delade meningar om hur stora skador bombningarna orsakade på Irans kärnkraftsprogram, men direkt efteråt såg vi hur Iran valde att fokusera på sitt program för ballistiska robotar snarare än sin kärnkraftskapacitet, säger Nina Rathbun vid University of Toronto i Kanada.

Nina Rathbun är professor i internationella relationer och har bland annat forskat på icke-spridning av kärnvapen. Hon har tidigare arbetat på USA:s utrikesdepartement och tjänstgjort på USA:s delegation på Internationella atomenergiorganisationen IAEA. Enligt henne skedde vissa framgångar i förhandlingsrundorna som föregick USA:s och Israels angrepp i februari 2026.

– Det intressanta var att man börjat se hur det ändå rörde på sig vid förhandlingarna, men det räckte alltså inte, säger Nina Rathbun.

För att spåra utvecklingen får man gå tillbaka till president Barack Obama. Under hans administration, 2009–2017, slöt USA tillsammans med Kina, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och EU ett avtal med Iran för att begränsa landets utveckling av kärnkraftsprogram.

I korthet innebar avtalet att Iran stoppade fortsatt utveckling av möjligheter att anrika uran. Det fanns också ett tilläggsprotokoll som gav IAEA rätt att besöka områdena kring Irans alla platser för kärnkraftsutveckling för att stoppa eventuella överträdelser av avtalet.

Avtalet inkluderade inte Irans vapenprogram för ballistiska robotar eller stöd till så kallade proxygrupper, väpnade grupper i andra länder i Mellanöstern. Iran vägrade förhandla om detta.

När Donald Trump tillträdde som president 2017 gjorde han klart att han inte accepterade Irans inställning. Han ansåg även att Iran inte levde upp till sin del av avtalet.

– Inom alla avtal finns nivåer av bristande efterlevnad, av båda parter. Att kunna lösa dessa är viktigt för att bibehålla fördelarna med det underliggande avtalet, men i det här fallet ansåg Trumpadministrationen att fördelarna inte var tillräckliga, säger Nina Rathbun.

USA lämnade avtalet och inom något år hade spänningen mellan länderna eskalerat. Iran ökade sina investeringar i teknologi för anrikning av uran och satsade mer på kärnkraftsforskning. Enligt Nina Rathbun var det en uppenbar risk för dual use, det vill säga att tekniken och forskningen skulle kunna användas även för kärnvapen. När Joe Biden klev in i Vita huset efter Donald Trump 2021 ville han förhandla med Iran, men det var lättare sagt än gjort.

– Irans kärnkraftsprogram hade utvecklats dramatiskt på denna korta period, vilket gjorde det i stort sett omöjligt att återvända till avtalet såsom det såg ut när USA lämnade det. Sen kastade Iran ut IAEA:s observatörer, säger Nina Rathbun.

Trycket på alla länder i Mellanöstern, och även USA, ökade. Och när Donald Trump återvände till makten 2025 stod han inför samma utmaningar som Joe Biden.

Enligt Nina Rathbun finns det källor som säger att Donald Trump verkligen var intresserad av ett nytt avtal men att han ställde orealistiska krav, som att få stopp på stöd till proxygrupper och utvecklingen av ballistiska robotar. Givet den militära upprustningen i Persiska viken, gissar hon att administrationen nog ändå var rätt bekväm med ett militärt utfall.

Nina Ruthbun tror att det blir svårt att återvända till förhandlingsbordet. Diplomatiska förhandlingar kräver förtroenden som tar åratal att bygga upp.

– Det kanske kan tyckas att diplomatiska förhandlingar inget ger något, men aktiva, pågående förhandlingar förlänger tidsspannet inom vilken det alltid finns en möjlighet att uppnå minskade spänningar och överenskommelser som är bättre än militär konfrontation, säger hon.

Vi befinner oss på okänt territorium, förklarar Nina Ruthbun. Hon frågar sig hur den nya regim som tar över makten i Iran kommer att agera. Väljer den att utveckla kärnvapen riskerar det att leda till en regional kapprustning bland de grannländer som alltid hotats av Iran. 

Ett exempel på den utvecklingen finns på den koreanska halvön. I slutet av 1990-talet lämnade USA ett kärnvapenavtal med Nordkorea, varpå nio år av förhandlingar mellan sex parter följde. De bröt samman 2009 och sedan dess har Nordkorea utvecklat kärnvapen.

– Det finns en röd tråd här. Vi ser med stor oro på Sydkorea där den nuvarande regeringen visserligen inte fattat beslut om att utveckla kärnvapen, men den har inte heller bestämt avfärdat tanken, säger Nina Rathbun.