Vad händer om jorden slutar rotera?

Jorden snurrar ett varv runt sin egen axel varje dygn. Det ger oss dag och natt och påverkar vindarna och havsströmmarna. Själva rotationen märker vi lyckligtvis aldrig av. Men vad skulle hända om jorden slutade snurra?

Ett tvärstopp som det ofta visas i virala videor är otänkbart, enligt den norske astrofysikern Knut Jørgen Røed Ødegaard. Han förklarar att jorden inte är en enda fast klump och att den skulle gå sönder om den plötsligt slutade rotera. Han föreställer sig i stället att jordens rotation bromsas gradvis.

– Vi får utgå från att den stannar så pass långsamt att vattnet inte skvalpar ut i rymden, säger han.

Om du står vid ekvatorn i dag färdas du framåt med nästan 1 700 kilometer i timmen. Rotationen slungar allting utåt, och därför buktar jorden ut ungefär 20 kilometer vid ekvatorn. Om rotationen upphör förändras hela planeten, förklarar Helge Drange, oceanograf och professor på geofysiska institutionen vid Universitetet i Bergen.

– Då kommer vattnet att dra sig bort från ekvatorn och samlas vid polerna, säger Helge Drange.

Det skulle innebära att nytt land blottläggs vid ekvatorn, medan mer land vid polerna hamnar under vatten.

Till slut skulle jorden alltid vända samma sida mot solen. Strängt taget skulle den då fortfarande rotera, men bara ett varv om året, i takt med sin bana runt solen. Resultatet skulle till slut bli en planet med två helt olika halvor.

– Den ena sidan skulle ha evigt dagsljus, eller jag skulle säga nästan evigt dagsljus. Och den andra skulle ha evig natt, säger Knut Jørgen Røed Ødegaard.

Det betyder inte nödvändigtvis att solen skulle skina hela tiden, påpekar han. I simuleringar som han har sett av andra planeter som nästan alltid vänder samma sida mot sin stjärna har dagsidan ofta varit täckt av moln.

Hur extrema förhållandena skulle bli beror på hur mycket rotationen bromsas, understryker Helge Drange. Till en början skulle dygnen bli längre, med kraftigare uppvärmning på solsidan och avkylning på skuggsidan. Om jorden till slut alltid vänder samma sida mot solen skulle skillnaderna bli enorma.

– Där skulle det vara så varmt att vattnet avdunstar. Vi talar alltså om 100 grader eller mer, säger Helge Drange.

Fuktigheten skulle förflyttas till nattsidan och bilda is. Han föreställer sig att det skulle bli enorma glaciärer. Den bästa platsen att bo på skulle vara i gränsområdet mellan dag och natt, menar Helge Drange.

– Det skulle vara en smal zon mellan solsidan och skuggsidan där vatten fortfarande skulle kunna förekomma i flytande form, ungefär som vi känner det i dag, säger Helge Drange.

Men förhållandena skulle ändå inte vara särskilt gynnsamma för liv.

– Det handlar ju inte om förhållanden där ekosystemen som vi känner dem i dag, inklusive mänskligheten, skulle kunna leva, säger Helge Drange.

Men bakterier och andra organismer skulle kanske kunna anpassa sig, lägger han till.

På nattsidan skulle växterna inte få något ljus, och därför skulle det inte förekomma någon fotosyntes, förklarar Knut Jørgen Røed Ødegaard.

– Om det finns områden med klart väder på nattsidan skulle det vara en fantastisk plats för att studera rymden. Men för de flesta människor skulle det inte vara särskilt lockande, säger han.

Jorden har roterat ända sedan den bildades ur ett roterande moln av gas och stoft för omkring 4,6 miljarder år sedan, enligt uppslagsverket Britannica. Eftersom nästan ingenting bromsar rotationen har jorden fortsatt att snurra sedan dess. Den bromsas ändå en aning, framför allt av månen. Tidvattnet som månen orsakar gör att dygnet blir 2,4 millisekunder längre per århundrade, enligt Nasa. Knut Jørgen Røed Ødegaard tror inte att jorden kommer att hinna sluta rotera.

– Jag tror inte att den hinner stanna innan solen blir en röd jätte och eventuellt börjar närma sig att sluka oss, säger han.

Runt andra stjärnor är fenomenet däremot inte helt ovanligt. Enligt Knut Jørgen Røed Ødegaard har många planeter som kretsar nära sin stjärna någon form av bunden rotation, där de alltid eller nästan alltid vänder samma sida mot stjärnan.

– Det är ett oerhört viktigt forskningsområde, eftersom det handlar om hur beboeliga planeter runt andra stjärnor är, säger Knut Jørgen Røed Ødegaard.

Iver Hoen är journalist vid forskning.no som den här artikeln har översatts ifrån. Läs originaltexten här.