Vem är Irans nye högste ledare, Mojtaba Khamenei?

Irans högste ledare Ali Khameneis död under den heliga månaden ramadan utgör en av de mest betydelsefulla vändpunkterna i den islamiska republiken Irans historia.

Hans efterträdare, sonen Mojtaba Khamenei, representerar både kontinuitet och motsägelse i det revolutionära system som växte fram efter den iranska revolutionen 1979.

Det som står på spel är inte bara vem som ska leda Iran, utan också vad den islamiska republiken har blivit, nästan ett halvt sekel efter revolutionen som lovade sätta punkt för dynastistyre.

Mojtaba Khamenei är en religiös skriftlärd som har tillbringat större delen av sin karriär utanför offentliga ämbeten men nära makten, verksam inom den högste ledarens kansli. Han har ofta setts som en grindvakt och maktförmedlare snarare än en offentlig politisk gestalt med ett formellt ansvarsområde.

Som 17-åring tjänstgjorde han en kort tid i kriget mellan Iran och Irak. Han började först väcka uppmärksamhet i offentligheten i slutet av 1990-talet, när hans fars auktoritet som högste ledare redan var fast etablerad.

Med tiden har hans rykte kommit att bygga på två huvudsakliga egenskaper. Den första är hans nära relation till Irans säkerhetsapparat, särskilt Revolutionsgardet, och dess hårdföra nätverk.

Den andra är ett starkt motstånd till reformistisk politik och närmande till väst.

Kritiker har kopplat honom till när protesterna slogs ner efter det omstridda presidentvalet 2009. Han tros också ha haft inflytande över Irans statliga radio- och tv-bolag, vilket gett honom indirekt kontroll över delar av landets informationslandskap och statliga budskap.

År 2019 införde den första Trumpadministrationen sanktioner mot Mojtaba Khamenei och anklagade honom för att uppträda i officiell ställning på den högste ledarens vägnar trots att han formellt saknade statligt ämbete.

Irans konstitution slår fast att Expertrådet – ett religiöst organ med 88 medlemmar – utser den högste ledaren.

Rådet listar de religiösa, politiska och ledarskapsmässiga kvalifikationerna hos möjliga kandidater. Men i praktiken är det inte ett neutralt valorgan. Kandidaterna till själva rådet granskas av institutioner som ytterst formas av kretsen kring den högste ledaren, och rådets överläggningar är slutna.

Det skapar ett välbekant iranskt scenario: Konstitutionen står för koreografin, medan det religiösa säkerhetsetablissemanget står för musiken.

Detta är viktigt när man ska bedöma varför Mojtaba Khamenei ses som en möjlig högste ledare, trots kritik om att han saknar den höga religiösa rang som traditionellt förknippas med ämbetet.

Han är en medelhögt rankad skriftlärd och fick först 2022 titeln ayatolla. Titeln är nödvändig för att kunna bli högste ledare, så befordran signalerade att han höll på att förberedas för att ta över efter sin åldrande och sjuke far.

Revolutionens grundläggande myt var tydligt antimonarkistisk. Efter att ha störtat shahen avvisade revolutionens ledare ärftligt styre.

För många iranier ser en son som följer sin far som högste ledare ut som ett ideologiskt steg bakåt. Regimen framstår mer som en teokratisk monarki och mindre som det berömda ”rättslärdas väktarskap”.

Samtidigt är det viktigt att vara precis. Mojtaba Khamenei kan inte ärva posten enbart genom blodsband. Rådet måste välja honom.

Men politiska system kan bli dynastiska utan att konstitutionen skrivs om. Dynastiska utfall uppstår när informella maktnätverk – som familjeband, politiskt beskydd, säkerhetskopplingar och kontroll över medier – får en kandidat att framstå som mer självklar, trygg eller oundviklig.

Detta har i stort sett varit Mojtaba Khameneis historia i Iran i flera år: En man som byggde inflytande inte genom att vinna val, utan genom att agera grindvakt åt landets mäktigaste ämbete.

Omständigheterna kring Ali Khameneis död lägger till ytterligare ett lager av mening och, ironiskt nog, legitimitet för Mojtaba Khameneis makttillträde.

För många shiamuslimer har det stark symbolisk laddning att dödas under ramadan. Shiaislamens förste imam, Ali ibn Abi Talib, mördades under gryningsbönen i ramadan år 661, en händelse som fortfarande uppmärksammas varje år av shiamuslimer.

Det shiamuslimska historiska minnet lägger stor vikt vid martyrskap. Särskilt profeten Muhammeds barnbarn Husayn ibn Alis död i Karbala år 680 symboliserar kampen mellan rättvisa och förtryck.

Mot den bakgrunden ramas våldsamma dödsfall bland ledare, både historiskt och i nutid, in i en bredare berättelse om offer och motstånd.

Irans revolutionära ideologi har länge hämtat näring ur dessa teman. Om staten framställer Ali Khameneis död i detta ljus kan det stärka en berättelse om martyrskap och motstånd.

Det ger i sin tur sonen Mojtaba en aura av religiös legitimitet som är mycket stark i den shiamuslimska föreställningsvärlden.

Detta är den mest avgörande frågan för Iran. Svaret är sannolikt: mindre annorlunda än vad många kanske väntar sig.

Ali Khamenei var en medlem av revolutionens generation. Hans auktoritet vilade på ideologisk legitimitet, årtionden av maktuppbyggnad och maktkonsolidering samt hans förmåga att medla mellan konkurrerande fraktioner. Med tiden blev han systemets slutliga skiljedomare.

Mojtaba Khamenei däremot framställs ofta som en produkt av säkerhetsapparaten, snarare än som en offentlig teolog eller statsman. Han är mindre känd för tal eller religiös auktoritet än för sitt inflytande och de nätverk han byggt upp bakom kulisserna.

Om den bedömningen stämmer skulle skiftet gå från en ledare som balanserade institutioner till en som kan komma att luta sig tyngre mot Revolutionsgardets makt. Det skulle fördjupa en redan pågående utveckling mot en alltmer säkerhetspräglad iransk politik.

I en period av krig och instabilitet brukar regimer prioritera kontinuitet och kontroll. Mojtaba Khameneis attraktionskraft för etablissemanget tycks därför vila på flera faktorer:

En person som åtnjuter förtroende hos de mäktigaste säkerhetsinstitutionerna minskar också risken för maktkamper eller splittring i toppen.

En ny högste ledare orsakar sällan en abrupt ideologisk kursändring, särskilt inte under en militär konflikt. Kontinuitet är det mer sannolika utfallet.

Mojtaba Khameneis profil antyder en mer säkerhetsinriktad ledarstil, med tre möjliga vägar framåt.

För det första kan den inhemska kontrollen hårdna. Givet Mojtaba Khameneis rapporterade band till säkerhetsapparaten är det mer sannolikt att oroligheter möts med snabbt förtryck snarare än politiska eftergifter.

För det andra kan Revolutionsgardet utöka sitt inflytande i regionala frågor, med tanke på hur nära Mojtaba Khamenei står gardet.

För det tredje skulle eventuella förhandlingar med väst sannolikt vara taktiska snarare än omvälvande. De skulle framställas som en strategisk nödvändighet snarare än en ideologisk omsvängning.

Och med tanke på att hans far dödades i amerikansk-israeliska flyganfall, kommer detta bara förstärka den hårda hållningen gentemot båda länderna.

Kort sagt skulle Iran under Mojtaba Khamenei sannolikt förbli konfrontativt i sin retorik, men pragmatiskt när regimens överlevnad står på spel.

Den här artikeln är återpublicerad från The Conversation under creative commons-licens. Här kan du läsa den engelska originalartikeln.