Aniara

För 60 år sedan, hösten 1956, publicerade Harry Martinson sin stora diktcykel Aniara, ”En revy om människan i tid och rum”. Den målar upp en skräckbild av framtiden, en framtid när vår planet blivit obeboelig och mänskligheten måste flytta till Mars. Transportskeppet Aniara kommer ur kurs och går in i en bana mot stjärnbilden Lyran. Diktcykeln följer Aniara under de första 24 åren av dess färd och beskriver dels vad som utspelar sig på skeppet, dels vad som gjorde att vår planet blev obeboelig. Harry Martinsons Aniara har kallats 1900-talets viktigaste svenska dikt. Av flera anledningar är den även aktuell i dag. En anledning till detta är den amerikanska filmen Interstellar, vars DVD-utgåva man för ett billigt pris kan lägga i korgen när man besöker sin matvaruaffär. Liksom Aniara utspelar den sig i en framtid när Jorden håller på att bli obeboelig, men de som skickas ut för att hitta en lämplig planet att fly till håller sig inte inom vårt solsystem. Fysiken har gjort framsteg sedan Harry Martinson skrev sin dikt och även om han hade hämtat inspiration både från Arthur Eddington, nobelpristagaren Niels Bohr och några framstående ASEA-tekniker, hade han nog inte kunnat drömma om de trick som rymdfararna i Interstellar använder. Redan för rätt många år sedan rapporterade ett av mina fysikhusorgan att en av världens främsta experter på gravitationsteori, amerikanen Kip Thorne, skulle agera vetenskaplig rådgivare åt filmmakarna. Så blev det också och för den som har goda ögon, eller ett bra förstoringsglas, kan man se hans namn bakpå filmfodralet. Kip Thorne har många meriter på sin lista, bl.a. som medförfattare till en bok om gravitation som är så tjock att man nästan kan känna hur rummet kröks omkring den. Boken har också populariserat begreppet ”maskhål”, en sorts genväg genom rymden som skulle göra det möjligt att ta sig från en punkt där krökningen är stor till en annan på rimlig tid utan att bryta mot relativitetsteorins hastighetsbegränsningar. I dag dyker han åter upp i nyhetsspalterna, eftersom han var med och startade projektet LIGO, det som för ett år sedan lyckades detektera gravitationsvågor från sammansmältandet av två svarta hål. För den insatsen har han nyligen utsetts till mottagare av ett antal pris. Ett av dessa är på 3 millioner USD och ges ut av Milner Global Foundation. En av dessa millioner delar han med två andra initiativtagare till LIGO och de andra två millionerna delas lika mellan de 1012 personer som bidragit till LIGO och dess systerexperiment VIRGO. Men Harry Martinson då, fick inte han Nobelpris i litteratur 1974 ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”? Jovisst, men i vilken utsträckning han fick priset för just Aniara återstår att se. Först 2025 öppnas Nobelarkivet på Svenska Akademien!