Är panpsykismen lösningen till mind-body-problemet?

I Forskning och Framsteg nr 5/2018 återfinns en intressant artikel av Per Snaprud om medvetandet och var det kan vara lokaliserat i hjärnan. I artikeln spelar ett vad mellan medvetandefilosofen David Chalmers och neuroforskaren Christof Koch huvudrollen. År 1998 slog de vad om följande: kommer det inom 25 år kunna isoleras ett mindre antal nervceller med ett fåtal egenskaper som i sig är tillräckliga för att generera medvetande? Koch trodde att detta skulle bli möjligt men Chalmers ställde sig skeptisk.

Jag ska inte redovisa artikeln i detalj här – läs den gärna – men det kan ju sägas att det ser ut som att Chalmers kommer att få rätt. Snaprud ger mer detaljer i sin bok Medvetandets Återkomst, där han också öppnar upp för panpsykism, dvs teorin att medvetandet är en fundamental egenskap som är inbyggd i materien.

Det attraktiva med panpsykism är följande. Naturvetenskaperna är till sin natur reduktionistiska, det vill säga fenomen och egenskaper förklaras utifrån de mindre delarna av det system som studeras. Men att knyta ihop det subjektiva medvetandet till det elektrofysikaliska beteendet hos nervcellerna (”mind-body-problemet”) verkar vara ett oöverstigligt stort steg. Dualismen, att medvetandet och materien är helt oberoende substanser, saknar i sin tur vetenskapligt stöd. Panpsykismen skulle i detta perspektiv erbjuda en lösning. Jag menar dock att inte heller denna teori är fruktbar.

Panpsykismen har inspirerats av förekomsten av så kallade ”brute facts”; företeelser i naturen som vi måste ta för givna, som inte kan förklaras eftersom de inte går att relatera till något annat. Hit hör egenskaper som massa, tid, rum, laddning och även naturlagarna. Inom naturvetenskapen är dessa lika fundamentala som axiomen inom matematiken. De senare är obevisbara satser som vi uppfattar som naturliga och som, med hjälp av den matematiska syntaxen, ger alla de satser som utgör talteorin, aritmetiken, algebran, analysen osv. 

Chalmers har förespråkat panpsykism genom att föreslå möjligheten att medvetandet är fundamentalt i samma mening som brute facts är det. Därmed är medvetandet också oförklarligt. Men medvetandet anses ju vara en produkt av det fantastiskt komplexa nätverket av miljarder neuroner i hjärnan. Hur går det ihop?

Jag menar att medvetandet verkligen är oförklarligt, men det beror inte på att det är ett fundamentalt fenomen. Det beror på att medvetandet är så komplext att en teori, baserad på fundamentala egenskaper hos neuronerna, inte låter sig formuleras. För att visa det behöver man använda sig av begrepp som emergens, algoritmisk informationsteori och även en del fysik. Här finns en artikel som förklarar det hela i mer detalj.