Att lära sig känna igen andra människor är en bra sak

Socialpsykologen och fördomsforskaren professor Susan Fiske vid Princeton har nyligen publicerat en studie som rapporterats även i populärpress och svensk dagspress: hon mäter hjärnaktiviteten hos män som hastigt (bråkdelen av en sekund) visas bilder på lättklädda kvinnor. Det visar sig att hjärnaktiviteten hos en del män som ser bilder av lättklädda kvinnokroppar liknar den hjärnaktivitet som uppstår när de ser verktyg och andra konkreta objekt.

Det går förstås att dra beklämmande och roliga slutsatser om sexuell objektifiering av hennes resultat – men det är klart, någon vidare karaktärsutveckling och känsla för människan i bilden går inte att uppnå under bråkdelen av en sekund, enkannerligen utan ha fått se ett ansikte.

Men det finns en något relaterad hjärtvärmande studie om mänsklighet och att betrakta andra människor som British Psychological Society rapporterar om. Doktoranden Sophie Lebrecht vid Brown har studerat attityder till hudfärg.

Det är anekdotiskt välkänt att folk har svårt att skilja folk åt om de har en annan etnisk härkomst än de själva. ”Alla ser likadana ut” säger nordeuropeer om östasiater och det säger centralafrikaner om nordeuropeer. Det är till viss del sant, men det är givetvis en fråga om hur mycket man träffat folk som ser annorlunda ut. Sen är det inte ovanligt att folk ofta har tråkig attityd till annorlunda andra, till och med när de själv inte vill ha det eller tror sig ha det. Det sista har belagts i attitydstudier av olika slag.

Lebrecht fann att om försökspersoner först övar sig på att särskilja personer med annan etnisk härkomst än de själva så förbättras mätbart deras attityd till de tidigare okända andra. En längre blick på medmänniskan och mer kunskap löser upp fördomar.

Det var väl fint!