Att spara koldioxid till någon annan gång

Många som tidigare först tvivlat på att klimatförändringar överhuvudtaget finns och sedan tvivlat på att koldioxid har någonting med klimatförändringar att göra och sedan tvivlat på att det är värt att göra någonting åt saken har nu med glädje identifierat koldioxidfångst (Carbon Capture and Storage – ”CCS”) som en lovande teknologi.Tanken är att pumpa ner koldioxid i borrhål långt ner i jordskorpan, någonstans där ingen ser eller bryr sig om det. Under Nordsjön, till exempel. Några hoppas att koldioxiden stannar kvar där. Andra tänker sig att den kanske blir någonting annat efter tag. Ytterligare andra tror att det kanske kan finnas andra teknologier som tar hand om koldioxid då om det skulle pysa ut någonting då. Nu rapporterar både The Economist och New Scientist (den senare tyvärr bara för prenumeranter) att energidepartementet i USA nyligen har klippt finansieringen för ett koldioxidfångstprojekt. Inte av skepticism till resultaten utan av rena budgetskäl såvitt kan bedömas. The Economist förhåller sig neutral till teknologin, medan New Scientist verkar olycklig över fördröjningen. Men det finns anledning till försiktighet från omvärldens sida. Lösningen på svåra problem är sällan att sopa dem under mattan; teknologier som baserar sig på entusiasm från utvecklingsoptimistiska ingenjörer och där riskerna för misslyckanden är oöverskådliga bör granskas noga av parter som inte har investerat sin prestige i projektet.