Den biologiska klockan

Årets nobelpris i fysiologi eller medicin kommer ju att delas ut för studier av den biologiska klockan, eller mera vetenskapligt uttryckt, den cirkadianska (bättre benämning än cirkadiska) rytmen. Det är ju forskare vid Karolinska Institutet som har utsett pristagarna, och fokus ligger på människans och djurens klockor. Det har kommit lite i bakgrunden att det var en tysk botanist, Erwin Bünning, som redan på 1930-talet gjorde de grundläggande studierna av den biologiska klockan och 1936 i en bok (Die endogene Tagesperiodik als Grundlage der photoperiodischen Reaktion) föreslog att en inre, cirkadiansk (dvs ”ungefär daglig”) rytm gör att växter kan mäta dagslängden. Ytterligare studier sammanfattade han 1958 i boken ”Die physiologische Uhr” (”Den fysiologiska klockan”), som jag haft som tentamenslitteratur. Det var inte många som fäste sig vid den ”befängda idén” tills den brittiskfödde amerikanen Colin Pittendrigh vid ett symposium 1960 drog fram den i dagsljuset och döpte den till ”Bünning-hypotesen”. Från 1960 var Jürgen Aschoffs forskning på den medicinsk-zoologiska sidan också viktig för utvecklingen av forskningsfältet kronobiologi.

Den ”klocka” som årets belöning gäller är bara en av flera med rätt olika ”urverk”. Biologiska klockor har påvisats t.o.m. hos en del bakterier.