Den smygande artdöden

Publicerad

När somliga djurarter hotar att dö ut, blir det buller och bång och allt görs för att förhindra katastrofen. Men de allra flesta utdöenden sker tyst och stilla och utan att någon haft en aning om vad som var på gång. Nu har en av darwinfinkarna av allt att döma dragit sin sista suck; den har efterspanats intensivt på sin enda hemö, Floreana, men inte påträffats på över 50 år.En darwinfink är inte vilken art som helst. Den ingår i en liten fågelgrupp, underfamiljen Geospizinae, nära besläktad med välkända svenska fåglar som gulsparv, som genomgått en s k adaptiv radiation i Galápagosarkipelagen, vilket innebär att ur en ursprungsform har det uppstått nya arter, i detta fall ett 15-tal inom loppet av ca 3 milj. år.Darwinfinkarna bär naturligtvis sitt namn efter Charles Darwin som under sitt besök i Galápagos 1835 kraftigt påverkades av sina observationer av dessa fågelarter: så lika och ändå så olika, och olika artkonstellationer på de olika öarna. Alltsedan 1970-talet har darwinfinkarna studerats av forskarparet Peter och Rosemary Grant, båda vid Princeton, och deras studie anses allmänt som den överlägset förnämligaste av naturligt urval i full aktion: den ständigt pågående skapelseprocessen.Nu är en art borta, Certhidea fusca hette den, och om darwinfinkarna försvinner är det för en biolog lika förfärligt som det skulle vara för en egyptolog om Abu Simbel och Konungarnas dal skulle förintas av en rad jordbävningar.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor