Djurs och växters värmeutstrålning

Ibland blir man förvånad över hur forskare från olika vetenskapsområden kan vara intresserade av att mäta samma saker för helt olika ändamål, och vara ovetande om varandras resultat.

Risken för detta minskas naturligtvis med tillkomsten av allt effektivare datoriserade söksystem. Det exempel jag just stött på är hur växters absorptionsförmåga och utstrålningsförmåga (det är samma sak) för strålning i det infraröda mellanregistret (våglängd 5-20 mikrometer) har varit intressant för växtfysiologer (som vill förstå växtdelars värmebalans), för forskare som tolkar satellitbilder (för att skilja vegetation från annat och olika växtslag från varandra), och för dem som vill förstå hur skogseld sprids mellan olika trädslag. När jag trängde vidare in i detta ämne blev jag också förvånad över hur ”mörka” de flesta organismer är i detta spektralområde. Man skulle vänta sig att organismer som utsätts för kyla eller har annan anledning att höja temperaturen skulle vara ”ljusare” så att värmeutstrålningen blir mindre, men nästan alla ryggradsdjur, insekter och växter som det finns värden för kan beskrivas som ”mycket mörka”. Den enda lilla intressanta avvikelse jag stött på är munkhättans blomställning. Blomställningarna i denna växtfamilj har ett speciellt andningssystem som höjer temperaturen och därigenom underlättar avdunstningen av luktämnen (speciellt från hanblommorna) som lockar insekter till dem. Dessa blomställningars utstrålningsförmåga anges till 0,90, kanske signifikant lägre än för växtblad (omkring 0,95). Teoretiskt maximum (för en s.k. svartkroppstrålare) är 1. Den lägre utstrålningsförmågan hjälper munkhättan att hålla en hög temperatur.