En inbiten forskares bekännelser
Jag blev i våras kontaktad av Forskning & Framsteg som undrade ifall jag kunde tänka mig att vara en av de 20 forskarbloggarna. Jag tyckte det lät riktigt spännande och annorlunda och tackade ja. Flera gånger har jag satt igång med att skriva men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det skulle vara så svårt. Inte själva skrivandet i sig, men att släppa från sig en text som inte behöver innehålla vetenskapliga referenser, där man plötsligt får TYCKA saker och ting utan att ha bergfasta belägg för det.
Forskaren i mig har bromsat med all kraft, den sitter som ett litet samvete på min axel och viskar i mitt öra att texten som kommer att stå där för lång tid framöver – kanske tillgänglig för alltid – inte innehåller källförteckningar, har inte ett ”metodik”-kapitel, är till övervägande del INTE baserad på fakta och, vad värre är, den har inte blivit granskad av kollegor… dvs. den är inte peer-reviewed. Jag har ältat detta under våren, försökt skylla på att jag har haft mycket och göra men den enda anledningen till att jag ännu inte lyckats tanka upp en text är ren och skär ångest. Jag har lärt mig massor om mig själv och jag har inte förrän nu förstått vilken inbiten forskare jag är. Ja, jag är nog en riktig nörd där reglerna för publicerandet av vetenskapliga artiklar på något sätt tagit över min person. Jag har börjat reflektera över hur jag talar med folk. Får folk i min omgivning TYCKA över huvudtaget utan vetenskapliga belägg? Jag får motvilligt erkänna för mig själv att jag i all tysthet retat mej på intet ont anande vänner som under gemytliga grillkvällar dristar sig till att komma med ovetenskapliga inlägg så som ”lite citron hjälper mot myggbett” eller ”man förbränner mer fett om man äter chilipeppar”. Så fort vetenskapliga rön förmedlas i media så funderar jag på den bakomliggande studien, har den verkligen utförts rätt?? Hur har man kommit fram till resultaten? Jag kan naturligtvis inte godta massmedias framställning av det hela utan måste in och rota i Science, Nature eller Lancet mfl., in på deras on-line-sidor där det i detalj står hur studien utförts. Jag kan aldrig koppla bort geologin under en semester, vägskärningar finns ju överallt och barnens protester om att för en gångs skull slippa släpa på provpåsar eller agera skala vid fotografering av ännu ett dinosaurfotspår hjälper inte.
Jag har verkligen med detta bloggerbjudande fått rannsaka mig själv och har nu nått den punkt där jag känner att det är dags att jag slänger mig utför det ovetenskapliga stupet och täpper till käften på forskarsamvetet som sitter på min axel. Det är en vidöppen slätt som öppnar sig, det är som att komma in i en ny värld med nya möjligheter. Att skriva en text där man får tycka till, välja både sakliga och osakliga teman känns skrämmande men samtidigt helt fantastisk!
