En metafor för gravitationsvågorna från den stora smällen?
I radions ”Filosofiska rummet” talades det nyligen om betydelsen av metaforer för att ge någon mening åt de svårfattliga naturvetenskapliga berättelserna. En del av diskussionen rörde sig kring den nya upptäckten av ”krusningar” (orsakade av gravitationsvågor) i den kosmiska bakgrundsstrålningen, vilka sägs bekräfta teorin om en mycket snabb expansion av universum under de första små små bråkdelarna av en sekund från tidens början.
Den privata metafor jag har för detta är att jag liknar bakgrundsstrålningen vid en ridå, bortom vilken vi inte kan se med hjälp av ljus eller annan elektromagnetisk strålning (därför att Universum därbortom/dessförinnan är/var joniserat och elektriskt ledande).
När ridån har gått ned efter en teaterakt så ser man inte vad som försiggår på scenen, där man möblerar om för nästa akt. Men ibland råkar scenarbetarna stöta mot ridån, så att den svajar till, och man får en uppfattning om att något rör sig där bakom. Det svajet tycker jag kan stå som en bild för krusningarna i bakgrundsstrålningen, som låter oss ana något där bortom.
