En promenad i det gröna – eller i staden?

Stick i stäv med den kulturella föreställningen att svenskar är ett folk som gärna promenerar i skog och mark, visar en ny avhandling att det i själva verket är kvarteren kring Götgatan mitt i centrala Stockholm som lockar till flest promenader. Det har naturligtvis delvis att göra med att centrala Stockholm är väldigt mycket mer tätbefolkat än det diffusa området ”skog och mark”, och kanske lockar skog och mark ganska mycket mer vid vissa årstider och väder än andra. Men det är ändå inte hela förklaringen.

Avhandlingen jämför inte i första hand ”skog och mark” med stadskärnorna. Istället jämför den ett antal olika bostadsområden, och man har studerat hur mycket de människor som bor i de olika områdena går till fots. Man har bedömt de olika områdena utifrån vad man kallar ”objektiv promenadvänlighet”. Det måttet handlar inte om hur mycket det faktiskt promeneras i olika områden, som man kanske skulle kunna tro, utan om hur olika områden är beskaffade utifrån promenadsynpunkt. Ett områdes objektiva promenadvänlighet avgjordes utifrån faktorer som befolkningstäthet, tillgång till ett varierat serviceutbud inom gångavstånd vad gäller skolor, arbetsplatser, butiker, nöjen, träning samt hälso- och sjukvård. Det kan också handla om sådant som om området är någorlunda välbelyst kvällstid eller inte.

Därefter har man låtit ett antal testpersoner i varje jämförd stadsdel bära något slags stegräknare som visar hur mycket bäraren promenerar och var.

Resultatet blev tämligen entydigt att människor går till fots i betydligt lägre grad i lummiga villaområden där bebyggelsen är relativt utspridd och serviceutbudet lågt, avlägset eller glest. Mest promenerar människor som bor i tätbebyggda områden där det är tätt mellan olika typer av service, och också finns (mindre) grönområden insprängda. Det vill säga i tätbebyggda och varierade miljöer, med nära till offentlig och kommersiell service, byggnader och gröna inslag. De människor som bor i sådana områden promenerar i snitt 50 minuter mer i veckan än de människor som bor i lummiga, mer utspridda villaområden, där Ekerö och Bromma kan ses som exempel.

Vad betyder då detta?

Ja, ur ett folkhälsoperspektiv, så är 50 minuters promenad mer eller mindre i veckan inte alls oväsentligt. Studien visar dessutom att de som bor i de tätbebyggda områdena också ägnar något mer tid åt mer intensiv träning än promenader, såsom att gå på gym. Även det kan ha att göra med tillgängligheten, det är närmare till gymmet i tätbebyggda områden än i glesbebyggda.

Studien visar också att stadsplaneringen och bebyggelsen påverkar människors hälsa, genom att stimulera till fler eller färre promenader, på ett ganska påtagligt vis. Mest promenerar man om man bor i områden där det också finns arbetsplatser och den service man behöver. På avstånd upp till två kilometer, ses fötterna som ett fullgott transportmedel.

Här finns också en miljöaspekt att beakta. Mer än hälften av alla påbörjade bilresor i Sverige är kortare än fem kilometer. Genom att bygga så att sådana sträckor är attraktiva för promenader, skulle man alltså kunna få ner den typen av bilkörning, vilket naturligtvis vore en positiv miljöfaktor. Det visar sig också att de som bor i de mest promenadvänliga områdena, mer sällan äger en bil jämfört med de som bor i mindre promenadvänliga områden.

Så om vi tror att människor väljer att bo i lummigt gröna villaområden för att det underlättar den dagliga vardagsmotionen i form av promenader, eller att sådana områden lockar till promenader när man väl har bosatt sig där, verkar vi ha fel. Tvärtom är det de som bor i sådana områden som väljer att ta bilen för varje ärende de har att uträtta, enligt studien.

En konsekvens av detta skulle kunna vara att det vore en hälsofördel att bygga höghus i den omedelbara närheten av den här typen av villaområden, för att på så vis få upp befolkningstätheten, och därmed kunna förtäta både den offentliga och den kommersiella servicen, och därmed göra området mer promenadvänligt.

Detta trots det motstånd mot höghusområden som inte sällan finns i sådana villaområden. Kanske skulle de mest hårdnackade motståndarna kunna utmana sig själva en smula och väga en förbättrad hälsa mot den rädsla för sjunkande huspriser som mycket av motståndet mot höghus verkar bottna i. I en tid av stigande energipriser och framtida brist på bensin, är kanske inte förtätning av det egna bostadsområdets bebyggelse och serviceutbud det sämsta ändå?

Nåväl, det sista går inte avhandlingen närmare in på, utan det är mina egna funderingar.

Avhandlingen heter Neighborhood environment and physical activity och är skriven av Ulf Eriksson vid medicinska fakulteten, Lunds universitet.