En sommarresa

Ett av många intressanta uppdrag jag haft inom Nobelmuseet var att i slutet av 1990-talet jaga föremål som kunde ingå i vår basutställning om kreativitet (och i dess vandrande kopia). Eftersom 1933 års Nobelpristagare Erwin Schrödinger för mig representerar en intressant kreativitetstyp försökte jag hitta föremål med anknytning till honom. Med hjälp av Google fann jag hans äldsta dotter och fick genom henne möjlighet att gå igenom Schrödingers efterlämnade papper. Bland annat fick vi låna Nobeldiplomet, som ställdes ut i Stockholm i flera år. Men mest intressant var att i en mapp märkt ”Nobel Woche 1933” finna att hans hustru Annemarie sparat alla de telegram, brev och inbjudningskort som Erwin fick när han utsetts till Nobelpristagare. Där fanns allt från telegrammet till Oxford, undertecknat av KVA:s ständige sekreterare Henning Pleijel, som berättade att Schrödinger fått priset tillsammans med Paul Dirac, gratulationsbrevet från det belgiska kungaparet (majestätiskt adresserat ”Professor Erwin Schrödinger, Berlin” och eftersänt till Oxford), båtbokningen Harwich-Esbjerg (man gjorde ett uppehåll hos Niels Bohr i Köpenhamn tillsammans med Dirac och Werner Heisenberg, som båda var på väg mot Stockholm, men fortfarande så unga att de ledsagades av sina mammor…) till det avslutande kvittot från insättningen av prisbeloppet på banken och Annemaries stenograferade reseberättelse med handritad placering vid honnörsbordet. Nobelmuseet fick låna allt och ställde ut vissa delar i Stockholm och andra i den internationella vandringsutställning som efter att besökt 14 platser runt jorden avslutades i våras. Så nu var det dags att återlämna allt! Jag planerade mitt besök hos äldsta dottern så att vi tillsammans skrev på en kvittens på kvällen den 30 juni, min sista arbetsdag som vice museichef. När jag vaknade 1 juli hade jag transformerats till seniorrådgivare, ett ord som min dator alltid anser är felstavat. men det får jag väl stå ut med i några år till…