Ett tills vidare avvärjt hot
I dagarna har Naturvårdsverkets [utredning om Allemansrätten][] blivit klar. Trots flitig lobbyverksamhet och opinionsbildning från kanske framförallt LRF:s sida, föreslår utredningen att man inte skiljer ut kommersiella aktörer från Allemansrätten. Naturvårdsverket å sin sida, säger också redan nu att man heller inte tror på att göra så.
För alla oss som regelbundet utnyttjar skog och mark i vårt vardagliga liv, är det en lättnad.
För vad är en kommersiell verksamhet? Är den hästgårdsägare som hyr ut ett par stallplatser, mest för att få lite hjälp med sina egna hästar, att betrakta som en kommersiell aktör? Borde en sådan person, enligt LRF, avtala med de markägare som finns runt hennes gård och betala ersättning för att hennes kommersiella verksamhet drar nytta av att man kan rida i skogar som ägs av andra än henne själv? Och om man inte kan enas, måste hästgårdsägaren förbjuda sina hyresgäster från att rida i skogen?
LRF visar tecken på att faktiskt tycka att det vore rimligt. Inte för att ryttarna nödvändigtvis skadar skogen, men för att hästgårdsägaren drar kommersiell nytta av skogsägarens resurser (det vill säga skogen). Det handlar alltså bara om pengar. Och om att hävda sin äganderätt. För mig är detta ett underligt fokus när det gäller allemansrätten. Jag ska försöka förklara varför.
Pengar är tydligen, för somliga, viktigare än att bevara en tradition som går långt tillbaka i den svenska kulturen, en tradition som många svenskar är stolta över, en tradition som positivt visar upp just Sverige. En bild av Sverige som faktiskt inte hade varit möjlig att visa, om skogsägarna och deras organisationer varit mer hårdnackade från början. En tradition som ses som så viktig att man också i flera invandrartäta förorter har olika projekt för att visa upp hur trevligt och gemensamhetsskapande det kan vara att utnyttja skogsområdena i närheten och bidra till att få människor att utveckla en positiv kontakt med skogen.
Pengar är viktigare än att andra människor – i vårt fall hästgårdsägaren och hennes två hyresgäster – ska kunna vistas i skog och mark. Något som dels är hälsofrämjande, dels enligt många personer bidrar till att skapa en mer miljövänlig attityd hos folk.
Pengar är viktigare än goda relationer till sina grannar.
Pengar är viktigare än om det verkligen sker någon skada som kan behöva ersättas.
Jag vänder mig inte emot att markägaren ska ersättas för skada. Det är redan förbjudet att orsaka skada i skog och mark, så det är inte där skon klämmer. (Strängt taget är ju skogsägarna själva bland de större miljöhoten, miljöbelastningen av både skogs- och jordbruk är enorm. Mot det står en ryttare sig ganska slätt.)
Det hela handlar bara om pengar. Och högst troligt om en överdriven bild av hur mycket andra tjänar – tänk till exempel på hästgårdsägaren. Hennes timpeng i stallet är verkligen inte hög. Men, den som tjänar pengar på **våra** resurser, ska ersätta **oss**, säger LRF tjurigt. Tyvärr får vi inte reda på hur LRF ser på kommersiella aktörer såsom till exempel fotografer, som tar bilder i deras skog och sedan säljer dem. Bör dessa näringsidkare ersätta markägaren? Eller kanotuthyrare? Ska LRF hävda att paddlingen sliter på vattnet? Eller jag själv – jag som får idéer till miljöforskning av att vistas i skogen ibland. Borde jag helt enkelt ge markägaren en del av min lön som kompensation för detta?
Det är märkligt hur dessa, som man kunde tro, landsbygdens främsta företrädare, de som borde vara mest måna om att visa en positiv bild av den svenska landsbygden, här visar upp en snål och ogin bild av sig själva, en snål och ogin bild av sitt ägande. Genom att hävda som sin, en rätt som de faktiskt inte har. Att äga mark är inte som att äga en stol i Sverige. De väljer att visa upp en bild som står helt i konflikt med hur allemansrätten bidrar till att vi alla har del av skogen, skogsägare eller inte. En bild som helt enkelt gör att en av de allra bästa sakerna med den svenska landsbygden, riskerar att gå förlorad om LRF får som de vill.
Det verkar LRF dock inte få, lyckligtvis.
[utredning om Allemansrätten]: http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Om-Naturvardsverket/Vara-publikationer/ISBN1/6400/978-91-620-6470-9/