Fullmånehögtid med Pyrrhus och Gustav Vasa som middagsgäst. Vad har historiska minnen för betydelse?

Att mina hemtrakter i Grekland var en bebodd plats under antiken hade jag förstått som barn. Nästan varje barn ägde en samling gamla mynt som vi hade hittat i nyplogade åkrar när mynten lyste i solen efter att regnet hade sköljt bort delar av jord och avlagringar. Jag hade själv en samling drachmas med avbildningar av gudinnan Athena och Alexander den Store. Men mynten hade ingen historisk betydelse eller annat värde för oss barn mer än som leksaker. Att tillskriva andra värden i de gamla mynten är något jag senare lärde mig genom historieundervisningen i skolan.

I närheten av byn fanns det också en kulle med stora stenar, ingen visste vad det egentligen var. Kullen försåg folk med stenar under många sekel för att bygga några av de närliggande stenhusen. Samma sak öde gick en urgammal stenväg till mötes och även ruinerna av ett gammalt värdshus. Ekdörren i ladugården till mina föräldrars hus sägs härstamma från detta värdshus. Bruksvärdet var stenarnas och kvarlämningarnas enda värde.

Men för tre decennier sedan kom en grupp tyska arkeologer och började gräva i stenkullen, de efterföljdes av en grupp grekiska arkeologer från Ioanninas universitet som ligger i närheten. Det visade sig vara den antika staden Orraon som låg begravd i stenkullen. Eldsjälarna i den lokala kulturföreningen var inte sena med att se en unik möjlighet. En sommarfestival kallad ”Molossaia” organiserades. Jag minns själv att jag inte kände till att det antika kungariket, med Pyrrhus som kung, i område hette Molossoi. Jag fick lära mig detta i samband med festivalen. Staden Orraon lär ha varit en av det gamla kungarikets städer. Och eftersom kullen ligger vid gränsen till en närliggande by, startade en fejd om vilken by som ägde rätten till den gamla staden och minnet av den. Att kullen dessutom ligger i närheten av gränsen mellan två län gör inte frågan lättare.

Med hjälp av pengar från lokala donationer och europeiska strukturfonder öppnade man upp en stor väg till kullen. Man byggde ett staket kring området och det finns till och med en vakt året runt i väntan på turister som än så länge inte vallfärdat dit. Istället för den traditionella skördefesten i augusti har man numera en Orraonnatt första kvällen med fullmåne i augusti och hela byn samlas för känna historiens vingslag. De lokala entusiasterna, flera av dem barndomsvänner till mig, betraktade mig nästan som byförrädare när jag för något år sedan försiktigt invände att det hela verkade lite fåfängt och att byborna gjorde så för att de saknade framtidstro. Byn har i flera decennier stagnerat ekonomiskt och avfolkats men mina gamla barndomsvänner väljer att satsa både mycket tid och resurser på de gamla ruinerna.

Hemma i Vallentuna (som inte uppvisar någon sorts stagnation, snarast tvärtom, det byggs så att det knakar) tycks inte de lokala aktörerna ligga efter i åberopandet av historien. I en förförisk broschyr, dekorerad med runstenar och Gustav Vasa (född i Vallentuna 1496), för ett nytt bostadsområde som ett byggbolag producerat läser jag: *Bo på historisk mark…, här har folk bott sedan urminnes tid…, känn historiens vingslag…* etc.

Jag vet inte om mina grannar har det trevligt med Gustav Vasa som middagsgäst men de har nog betalat bra för att ha honom där. Och när jag tar min runda i trädgården kan jag inte känna något historiskt vingslag, det enda jag känner är den kalla nordvinden som blåser över Vallentunasjön.

Det kan hända att jag, vilket kanske är naturligt för en professor i sociologi, har en sekulariserad och avförtrollad syn på historien och jag är nog mer förtjust i framtiden än i historien. Men både jag och de andra deltagarna i de återkommande professorssammankomsterna vid Södertörns högskola hade anledning att reflektera över sådana erfarenheter när professor Hans Ruin häromveckan, på ett inlevelsefullt sätt, presenterade det stora forskningsprogrammet *Tid, Minne, Representation* som han leder.

Som de ovanstående, aningen odramatiska, illustrationerna visar på ett anekdotiskt sätt, tycks historien och det nationella minnet inte lämna oss ifred. Överallt pågår byggandet av minnet, i tankar, böcker, monument och politiska handlingar. Och varför ska man ha minneshantering som politikområde? Vårt nu är stundtals ett minnets kampplats om vad som ska ihågkommas och vad som ska glömmas. Det rör sig ju om något som både är och inte är historia. Historien är vad som står på spel, men det är samtidigt uppenbart att historia också är något som skapas – i många fall berör skapelsen frågor om liv och död, där stora värden står på spel.

Och vad är nyttan med historien frågade Hans Ruin genom att hänvisa till Nietzsches essä ”Om historiens nytta och skada” från 1876? Är det självklart att hålla på med historien? Människor fostras in i historia och historiemedvetande, som en självklar dygd. Men vad är så självklart med att historisk lärdom är av godo? Kan inte historisk lärdom också vara något negativt, något som kan överdoseras och kanske missbrukas?

Det är sådana frågor som programmet hoppas kunna ge svar på. Programmet startade för något år sedan genom ett stort anslag från Riksbankens jubileumsfond. Förutom Södertörns högskola medverkar sex andra lärosäten och ett 20-tal forskare från olika discipliner. Programmet har en egen hemsida på http://histcon.se/.