Fysik och yttrandefrihet
För omkring ett år sedan skrev jag ett inlägg om supraflytande helium på F&F:s blogg. En av upptäckarna av denna så kallade kvantvätska var Pjotr Kapitsa, som 40 år efter upptäckten belönades med ett Nobelpris i fysik 1978. Men den som förklarade kvantvätskans egenskaper fick sitt Nobelpris redan 1962. Han hette Lev Landau och hans historia blev aktuell när Nobelmuseet för någon månad sedan öppnade sin stora utställning om yttrandefrihet. Landau föddes i en judisk familj i Baku 1908 och utexaminerades från universitetet i Leningrad redan vid 19 års ålder. Med hjälp av ett Rockefellerstipendium fick han under några år resa runt i Europa och träffade då bl.a. Kapitsa i Cambridge och Niels Bohr i Köpenhamn. Ett problem vid den här tiden var den process där en radioaktiv atomkärna sänder ut en elektron (betasönderfall). I dag vet vi att det oftast också sänds ut en neutrino, men eftersom denna bara är svagt växelverkande är den svår att detektera., Så Bohr och Landau spekulerade att energiprincipen kanske upphörde att gälla i mikrovärlden. Därmed motsade de Friedrich Engels, som av ideologiska skäl hade upphöjt energiprincipen till fundamental och evigt giltig. Den unge Landau beskylldes för blasfemi, men lyckades ändå efter hemkomsten bli anställd på ett forskningsinstitut i Ukraina. Där motsatte han sig snart chefens planer på att enbart bedriva militär forskning, blev beskylld för kontrarevolutionär verksamhet och gav sig av till Kapitsa, som under tiden byggt upp ett institut i Moskva. Efter att ha beblandat sig med motståndare till regimen arresterades Landau av KGB den 28 april 1938 och fördes till Lubyankafängelset. Efter (måttlig) tortyr avlade han en fullständig (och troligen helt uppriktig) bekännelse om sin politiska inställning, vilken bland annat innebar kritik av Stalins sätt att leda Sovjetunionen. Under tiden upptäckte Kapitsa supraflytande helium och vände sig direkt till premiärminister Molotov med uppmaningen att släppa Landau, eftersom Landau var den ende som kunde tänkas förklara denna stora upptäckt. På kvällen den sista april 1939 släpptes Landau, forskade fram en teori för kvantvätskor, deltog i Sovjetunionens bombprojekt och belönades med Stalinpriset två gånger! Man kan ju fråga sig om han blivit totalt hjärntvättad under sin fängelsevistelse. Men icke, för när han i mitten av 1950-talet ansökte om att få resa utomlands, analyserade KGB hans privata uttalanden och fann att han till exempel fortfarande ansåg att ”Lenin använde samma slags repressiva metoder som Stalin” och ”sedan 1937 är vår regim en fascistregim”, m.m. På våren 1962 råkade Landau ut för en bilolycka och befann sig på sjukhus när KVA hösten samma år utsåg honom till Nobelpristagare i fysik ”för hans banbrytande teorier för kondenserad materia, särskilt flytande helium”. Priset överräcktes av ambassadör Rolf Sohlman, son till den Ragnar Sohlman som var assistent till Alfred Nobel och far till Nobelstiftelsens nuvarande VD Michael Sohlman. Landau återhämtade sig aldrig från bilolyckan och gick bort några år senare, endast 60 år gammal.Det där har vi hört förut, kanske någon tänker. Finns det inte en annan Nobelpristagare i fysik som låg på sjukhus när beslutet fattades? Jovisst, Gustaf Dalén erhöll priset 1912 efter att ha blivit skadad i en explosionsolycka. När det gäller hans pris tror Nationalencyklopedin att olyckan influerade beslutet om pris. Huruvida något liknande gäller priset till Landau kanske döljer sig i Nobelarkivet på KVA. Men först i januari 2013 öppnas prisåret 1962 för forskning!
