Gillar fåglar och människor samma skog?

Jag fick ett nyhetsbrev från [Göteborgs miljövetenskapliga centrum, GMV](http://www.science.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/faglar-och-manniskor-tycker-om-samma-sorts-skog.cid1027441), där en av rubrikerna var **Fåglar och människor tycker om samma sorts skog**.

Jag blev alldeles euforisk och såg genast för mig hur jag skulle blogga om hur lika fåglar och människor ändå är, trots att vi vid en ytlig titt kan framstå som ganska olika. Jag skulle spinna vidare på hur vi alla består av kol, syre och väte, och hur vi alla utvecklats tillsammans genom samma evolution. Inte att förvånas över att vi är så lika då, och gillar samma sorts skog. En skog som för övrigt också består av kol, syre och väte och som utvecklats evolutionärt tillsammans med oss, fåglar och människor. (Jag bortsåg nog lite från sentida skogsplantering och sådant där, men ändå.)

Innan jag lät dessa glada funderingar dra iväg med mig, tyckte jag ändå att jag borde läsa in mig lite mer grundligt på den studie som några forskare från Göteborg har gjort.

Studien handlar om hur man genom skötselåtgärder i stadsnära skogsområden skulle kunna förena åtgärder som ger höga friluftsvärden åt skogen, med åtgärder som gör att fåglarna trivs. Sådant har ansetts stå i konflikt. Man har ansett att estetik och naturvård står i motsatsställning när det gäller skogsskötsel, och just när det gäller tätortsnära skog, är det ju så många som har intresse av samma skogsområde.

Som så ofta när man läser in sig lite närmare på något forskningsresultat, visar det sig att frågan inte kan besvaras vare sig med ett oreserverat ja eller ett oreservat nej.

Vad som visar sig, verkar vara att ett skogsområde som bitvis röjs ganska mycket – så kallad parkröjning – och bitvis röjs mycket lite eller inte alls, både uppskattas av människor och rymmer en rik fågelfauna.

Till skillnad från områden som parkröjs helt och hållet. Dessa områden uppfattas ofta som vackra av människor, men fåglarna blir färre där. Och till skillnad från områden där markvegetationen (buskar och snår) inte röjs alls. Där är det besvärligt att ta sig fram, och människor uppskattar inte att grönskan blir så tät att siktdjupet blir kort. Fåglarna uppskattar dock denna skogstyp.

Glädjande nog fungerar alltså kompromissen! Både fåglar och människor blir nöjda i de områden som röjts mosaikartat, med partier av tätare buskvegetation och parkröjda områden växelvis i landskapet.
Och det visar sig att när människor får information om att snåren bidrar till fågelfaunan, börjar människorna uppskatta snår och buskar mer.
Människor gillar att fåglar gillar den skog människor vistas i. Därför gillar människor sådan skog som fåglar gillar. Så på det viset kan vi kanske säga att vi alla hör ihop i alla fall? Fåglar och människor, som blad på samma kvist. Förbundna till varandra, vare sig vi gillar det eller inte. Men det gör vi!

En rapport från forskningsprojektet kan beställas [här][] .

[här]: http://www.movium.slu.se/publikationer/index.cfm?p=grfakta_ingress&id=228