Hettitisk son

Det äldsta belagda indoeuropeiska språket, alltså det äldsta i skrift påvisbara språk som är släkt med svenskan, är hettitiskan, som talades och skrevs under bronsåldern i Mindre Asien. Språket skrevs med kilskrift, ett skriftsystem som hettiterna hade lånat från människor som talade helt andra språk – kilskriften användes för språk som sumeriska (mycket tidigt), akkadiska och hurritiska – och inget av dessa språk var ett dyft besläktade med hettitiskan.

Vilket skapade vissa egenheter. Kilskriften är en blandning av olika tecken som betecknar stavelser och hela begrepp – lite som den japanska skriften fungerar idag med sin kombination av kanji, hiragana och katakana – och denna sed förde hettiterna vidare. Det innebär att flera vanliga ord alltid stavas med ”helordstecken” och aldrig fonetiskt. Sådana ord brukar vi i dagens moderna transkriberade utgåvor skriva enligt deras sumeriska uttal i versal skrift. Det gäller till exempel tecknen HUR.SAG. Vi vet precis vad detta betyder – nämligen ”berg”. Men hur ordet uttalades på hettitiska känner forskningen än idag inte till.

Ett annat exempel är ordet för ”son”, som stavas med det sumeriska tecknet DUMU. Detta är mycket irriterande, dels eftersom det rör sig om ett mycket vanligt ord, och dels därför att denna typ av släktskapsord ofta är mycket ålderdomliga arv från den gemensamma indoeuropeiska språkstammen. Vi vet att ordet för ”son” slutade på ”-la”, för ibland stavas det ”DUMU-la”, med en liten hjälpstavelse på slutet. Hettitiska-forskaren Inge Hoffmann föreslog 1992 utifrån ett enstaka belägg att ordet uttalades ”pulla-”, vilket man tolkat som besläktat med sanskritens ”putra-” och oskiskans ”puklo”, som båda betyder just ”son”. Vackert skulle det onekligen vara – men också osäkert. Så märklig kan hettitiskan vara – vi kan läsa vad som står, men hur det hette vet vi inte alltid.