Historiskt Nobelpris i fysik 2011

Årets Nobelpris i fysik tilldelades Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess för deras upptäckt av universums accelererande expansion. Varje Nobelpris i fysik är naturligtvis historiskt eftersom det representerar en tidigare inte känd uppfinning eller upptäckt. Men årets pris är även historiskt i ett annat avseende som man skulle kunna kalla utdelningsmässigt. För några år sedan skrev jag här ett blogginlägg med titeln ”Man skall aldrig säga aldrig”. Det utgick från en artikel i tidskriften Physics World, i vilken skribenten funderade över hur just upptäckten av universums accelererande expansion skulle kunna belönas med Nobelpris. Problemet är väl känt, ett visst års pris får inte delas av fler än tre pristagare och det var fler än tre inblandade i de två projekt som bidragit till upptäckten, men det är inte vanligt att man spekulerar så öppet. I mitt blogginlägg påpekade jag att det fanns ett sätt som skribenten inte tänkt på: Kungl. Vetenskapsakademien kan utdela Nobelpris i fysik och kemi även till organisationer och föreningar. I årets fall skulle man till exempel kunna ha utdelat priset på följande sätt: Ett pris med hälften av prissumman gemensamt till Saul Perlmutter och The Supernova Cosmology Project samt ett pris med hälften av prissumman till The High-z Supernova Search Team. Att Saul Perlmutter bör finnas med som person beror på att det är han som startade jakten på avlägsna supernovor, den jakt som med tiden avslöjade universums accelererande expansion. Brian Schmidt hade naturligtvis kommit till Stockholm den 10 december och suttit med på Konserthusets estrad för att ta emot ett av prisen som ledare och representant för sitt projekt. Adam Riess hade då fått nöja sig med att som medföljare få sitta i salongen. Men i sin vishet beslutade nu inte Akademien att dela ut årets pris på detta sätt, så varför är det då ett historiskt pris mer än att det är en historisk upptäckt som belönas? Svaret finner man på www.nobelprize.org om man klickar sig fram till pressmeddelandet. Där framgår för det första att med samma övergripande prismotivering fördelas prissumman lika mellan de två projekten, så att Perlmutter får hälften och Schmidt/Riess får dela på andra hälften. Dessutom omnämns de två projekten med namn, så att Perlmutter framstår som representant för det ena och Schmidt/Riess för det andra. Mig veterligen har detta aldrig hänt förut. Det närmaste man kommer är nog laserpriset 1964, vilket med en och samma prismotivering tilldelades Charles Townes, som fick hälften av pengarna och med andra hälften till Nicolay Basov och Aleksandr Prokhorov. Men då omnämndes inga projektgrupper. Låt mig sluta med en personlig reflektion om de två sätten att dela ut Nobelpris: Visst kan alla deltagare i projekten glädjas åt att Perlmutter, Schmidt och Riess berikas med medaljer, diplom och penningsummor. Men ännu mer skulle nog deltagarna ha glatt sig om deras projekt mer direkt fått ta del av årets Nobelpris i fysik!