Jämställd högskola

Ju högre upp i den akademiska hierarkin desto mer underrepresenterade är kvinnor. Därför görs viktiga insatser: särskilda bidragsformer för kvinnor, ledar- och karriärutbildningar riktade mot kvinnor och inkvoteringar av underrepresenterat kön. Det behövs, för såvida inte adoption och surrogatmödraskap blir norm, har kvinnor som blir föräldrar biologiska arbetsbegränsningar på ett annat sätt än män. Men jag undrar om det inte finns en grupp som kommer i kläm av jämställdhetssatsningarna: de jämställda männen.

Det finns allt för många pappor som ignorerar barn, familj och sociala relationer för att kunna fokusera på sin yrkesframgång. Även om de enligt min mening förlorar något ännu mer värdefullt, når de därigenom ibland eftersträvansvärda samhällspositioner. För en man är det som bekant ingen större konst att sätta en uppsjö barn till världen utan att ägna dem en enda dags åtanke.

Här är kvinnor i underläge. Den fysiska investeringen i ett barn är oerhört mycket större. Riktade stöd för att jämna ut möjligheterna för kvinnor att nå vissa typer av tjänster är nödvändiga så länge det finns pappor som inte bär sin del av bördan (och glädjen) att ta hand om barnen.

Fast hur går det för de män i högskolevärlden som faktiskt delar föräldraledighet och hushållssysslor jämnt med sina respektive eller till och med väljer att dra huvuddelen av lasset? De har ett karriärmässigt underläge i förhållande till sina mer jobbfokuserade manliga kolleger samtidigt som de är uteslutna från kvinnornas privilegier.

Det finns en risk att jämställdhetssatsningar som enbart fokuserar på kvinnor indirekt gynnar de män som ger minimal uppmärksamhet åt familjen. Könsrollerna inom akademien konserveras i så fall även fortsättningsvis. Vad görs för att uppmuntra universitetsvärldens jämställda män? Detta utesluter inte att större insatser behövs för att öka andelen kvinnor bland professorer.