Kortlivade föroreningar ger kortvarig framgång
[FN:s klimatmöte](http://unfccc.int/meetings/doha_nov_2012/meeting/6815.php) i Quatars huvudstad Doha har dragit igång. Att döma av den sparsamma rapporteringen i massmedia är förväntningarna lågt ställda om de 195 deltagande ländernas förmåga att enas kring tillräckligt radikala åtgärder för att få bukt med växthusgasutsläppen. På senare tid har istället de kortlivade klimatpåverkande luftföroreningarna sugit åt sig rampljus.
[Kortlivade klimatpåverkande luftföroreningar](http://www.regeringen.se/sb/d/16622/a/203043) (short-lived climate pollutants, SLCPs, också kallade short-lived climate forcers, SLCFs) är ämnen som har kort uppehållstid i atmosfären och relativt stor inverkan på klimatet. I första hand gäller det sot, metangas och troposfäriskt ozon. Det tar många årtionden innan vi får mätbara temperatursänkningar från minskade utsläpp av koldioxid och andra långlivade växthusgaser, medan en reduktion av SLCP förväntas ge goda resultat långt fortare.
Sot har en livstid i atmosfären på några veckor. Det absorberar solstrålning och bidrar därmed till ett varmare klimat. Hamnar det på snö påskyndas avsmältningen och uppe bland molnen kan det ändra nederbördsmängderna. Exempelvis har de asiatiska monsunregnen sannolikt rubbats – regn som påverkar jordbruket för ungefär en tredjedel av planetens befolkning. Till råga på allt är sot dessutom hälsofarligt att exponeras för – antalet dödsfall globalt på grund av inandat sot kan räknas i hundratusental. Vinsterna med att reducera sotutsläppen är alltså många.
Metan är en effektiv växthusgas med en livslängd på ett drygt decennium. Över en hundraårsperiod är metan 25 gånger mer uppvärmande än koldioxid. Men gasen har en kraftig effekt under en kort period de första åren medan koldioxid har en svag effekt under en lång tid och räknat över en tjugoårsperiod är metan därför drygt 70 gånger mer värmande än samma mängd koldioxid.
Metan är dessutom en huvudkälla till troposfäriskt ozon – det tredje SLCP ämnet. Ozon släpps inte ut i nämnvärd mängd genom någon mänsklig aktivitet men bildas i solljusdrivna kemiska reaktioner mellan andra gaser där metan står för runt hälften. Stratosfäriskt ozon är som bekant önskvärt eftersom det skyddar oss från UV-strålning. Troposfäriskt ozon är däremot en stark växthusgas, skadlig att andas in och en orsak till omfattande skördebortfall inom jordbruket. Koncentrationen har tredubblats under det sista århundradet vilket har gjort ozon till den tredje mest uppvärmande växthusgasen efter koldioxid och metan.
I jämförelse med det plågsamma sisyfosarbetet att begränsa koldioxidutsläppen borde åtgärder mot SLCP vara en politisk söndagspromenad. Metan är mer tacksamt att ge sig på än koldioxid – infångad gas kan göra nytta vid förbränning och dessutom fås en reduktion av ozonkoncentrationen på köpet. Sotet kan någorlunda enkelt minskas genom exempelvis effektiviserad förbränning och partikelfilter på bilar. Med fullt utbyggda åtgärder mot sot och metangas kan den globala temperaturen sänkas med åtminstone [0,5 °C](http://www.unep.org/dewa/Portals/67/pdf/BlackCarbon_SDM.pdf) samtidigt som ett par miljoner liv sparas genom förbättrad luftkvalitet. Folket borde jubla.
Det är inte svårt att se attraktionskraften i att koncentrera sig på de kortlivade klimatpåverkande ämnena. I ett, för övrigt utmärkt, reportage i senaste numret av tidningen Fokus beskriver Johan Anderberg det som att ”om världens ledare inte vill äta sina grönsaker kan de börja med efterrätten”. Om vi börjar med de kortlivade klimatpåverkarande ämnena kan vi vänta med de mer besvärliga bekymren.
Men som alla småbarnsföräldrar vet: börjar man med efterrätten blir det en hopplös kamp att få ner grönsakerna. Koldioxid står fortfarande för mer än hälften av den globala uppvärmningen. Lättköpta poäng med kortlivade klimatpåverkande ämnen tar uppmärksamheten från huvudproblemet. Miljöpolitiker är säkert väl medvetna om faran, men har nog ändå svårt att motstå den massmediala läckerbiten med SLCP. I värsta fall planar uppvärmningen i så fall tillfälligt ut för att sedan återkomma – då utan tillgång till några snabba tillfälliga lösningar.
