Kunskapsosäkerhet

Det sägs ibland att ”alla tror på experimentresultat utom experimentalisten” och att ”ingen tror på modellberäkningar utom modelleraren”. Själv är jag närmast att klassa som experimentalist och har följaktligen utvecklat en viss skepsis mot både mätdata och teoretiska kalkyler.

Problemet med experiment är att de har för mycket med verkligheten att göra. Något jag har blivit påmind om under de senaste veckornas slit i labbet med teknik som ligger långt över min kompetensnivå; RS-232-kommunikation, kretskort, programmering av mätinstrument, datorer… Eftersom en hel del elektriska komponenter tycks gå mot en förtida död i min närvaro har jag med tiden lärt mig att alltid köpa dubbel uppsättning redan från början.

Vissa fel i mätutrustningen är lätta att upptäcka – kortslutningar brukar till exempel både spraka och lukta (och ibland göra ont) – andra är nästan obegripliga. De värsta problemen är, förutom att de är obegripliga, dessutom helt osystematiska. Vilken experimentalist har inte i förtvivlade stunder ifrågasatt hela det naturvetenskapliga teoribygget?

Så länge ett experiment befinner sig på planeringsstadiet fungerar allt perfekt. Men i laboratoriet råder hittills outforskade lagar. I bästa fall går det att isolera mätningarna från en del buller, magnetfält, varmluftsströmmar, takdropp eller vad det nu kan vara som spökar i maskineriet. Fast tyvärr är det i princip omöjligt att hålla den förvirrade, stressade och klåfingriga forskaren på tillräckligt avstånd.

Allt detta vet den som skruvat i mätutrustningen, men inget av detta kan skrivas i en vetenskaplig publikation. Där måste de vettlösa mätresultaten återföras till förnuft och begriplighet. För visst är verkligheten trots allt sammanhängande, logisk och förutsägbar?