Lindau och LHC

Sedan sommaren 1951 har det varje år arrangerats möten mellan Nobelpristagare och unga forskare/studenter i den lilla staden Lindau vid Bodensjön. Den drivande motorn bakom verksamheten var länge greve Lennart Bernadotte, som ju själv var bosatt vid andra änden av sjön, i slottet Mainau. Man alternerade mellan fysik, kemi och medicin, men till 50-årsjubileet är 2000 bjöd man in pristagare av alla tre kategorierna och det upprepade man år 2005. Som sekreterare i Nobelkommittén för fysik blev jag ombedd att hjälpa till med 50-årsjubileet och deltog då för första gången. Jag tycker att dessa möten, som nu varje år samlar omkring 500 unga deltagare och 25 pristagare, är bland årets roligaste händelser. Pristagarna presenterar sig själva med korta plenarföredrag och de yngre deltagarna får sedan uppsöka intressanta pristagare under slutna sessioner. Dessutom arrangeras också paneldiskussioner om intressanta ämnen. Temat vid årets möte var fysik och eftersom LHC startar upp i år spelade den stora acceleratorn naturligtvis en huvudroll. I septembers nummer av Cern Courier hittar man dels ett reportage från Lindau, dels vad ett antal Nobelpristagare anser att man kommer att hitta när LHC väl börjar producera resultat. Strängteoretikern David Gross, en av 2004 års pristagare, svarar inte oväntat ”a super world”, medan kollegan Gerard ’t Hooft (1999) förväntar sig ”a Higgs, or more”. Douglas Osheroff, som fick pris 1996 för upptäckten av supraflytande helium, tror på ”lots of new particles” och är fascinerad av LHC:s 27 km långa kylsystem som innehåller just supraflytande helium. Troligen den största volymen kvantvätska i universum (min anmärkning). F.d. CERN-chefen Carlo Rubbia (1984) är lite mer försiktig i sitt uttalande ”Nature will tell”, medan COBE-pristagaren George Smoot (2006) slår till med ”the nature of dark matter”. Slutligen förväntar sig Martin Veltman, som fick sitt pris tillsammans med ’t Hooft, ”the unexpected”. Läs själva mer i Cern Courier!