Mångfaldens kalla morgonstund…

För några år sedan följde vi en trend och renoverade badrummet. Som en del av denna trend hade utbudet av eleganta badrumsinredningar fyllt producenternas kataloger och det var bara fantasin som kunde sätta gränser för vad som kunde finnas i ett badrum. För vår del valde vi lite enklare saker och en rätt så vanlig toalett av lite elegantare snitt producerad av en av landets tillverkare.

Det dröjde dock inte länge innan vi upptäckte att den nya toaletten inte var populär och familjen köade till den andra toaletten. Min fru och barn klagade på att sitsen var kall, och det stämde ganska väl. Toaletten var otvivelaktigt elegant, men själva sitsen var gjord av ett hårt material som känns som om man sätter sig på is, oavsett hur varmt det är i rummet i övrigt.

För familjefridens skull bestämde vi oss för några veckor sedan att byta sits på toaletten, offra en del av elegansen och skaffa oss en enklare typ av plast. Men det visade sig att det var lättare sagt än gjort. Den första sitsen som inköptes var storleksmässigt rätt, men avståndet mellan fästena som sitter i bakkanten stämde inte. Den blev en resa till ett köpcentrum som ligger en mil hemifrån. Den nya sitsen passade ganska väl i infästningen, men var alldeles för kort. Det blev en resa till, frun hade nu tagit mått på såväl sitsens storlek som avståndet mellan infästningshålen. Med triumf i blick stegade hon upp till övervåningen för att sätta dit den, men istället för det förväntade ”där satt den” hörde jag fruns vredesfyllda skrik. Det gick inte att fästa sitsen för att själva fästanordningen passade inte i hålen. Efter några timmars telefonerande till olika leverantörer och med svansen mellan benen satte vi dit den gamla sitsen, det var ändå vårt val som vi får sota för. Valfriheten har sina begränsningar.

Och medan jag blir kall om baken varje morgon kan jag inte undgå att dra paralleller till andra saker. Vi har nu under ett par decennier gått i mångfaldens och valfrihetens spår. Vi kan välja mellan många elbolag, telebolag, daghem, skolor, ålderdomshem, pensionsfonder, och allt mellan himmel och jord. Men har vi fått billigare ström och telefon, bättre daghem, skolor och ålderdomshem, eller bättre pension? När jag själv får räkningen på el och telefon får jag en kalldusch, och detta trots mina ansträngningar att välja rätt bolag. När jag läser rapporter från Skolverket om daghem och skolor blir jag konfunderad, för att inte nämna de rapporter man får från ålderdomshem och alla ”lex” som dyker upp. Och till sist, jag får själv bestämma hur en del av pensionen skall placeras men meddelandena som jag årligen får i ett orange kuvert gör mig inte gladare. Jag har för psykets välbefinnande börjat slänga dem direkt i soptunnan.

Jag fryser när jag tänker på det – och det beror nog inte på den kalla toalettsitsen – hur bra jag än försöker välja och oavsett hur mycket möda jag lägger ned för att skaffa mig information och göra rätta val blir inte resultaten bättre, dessutom, min möda räknas inte med i kalkylerna. Men något kan jag konstatera ändå, det verkar som om valfrihetens mening var att göra **mig** ansvarig för den kalla baken jag får varje morgon, det var ändå jag som valde toalett. Med andra ord, systemet med mångfald och valfrihet som sådan verkar inte ge bättre resultat i sig, men vad den lyckas med är att omvandla mig (och kanske dig också) till den huvudsakliga misstänkta för systemets svagheter.