Mina fysiktidskrifter 2

I mitt förra blogginlägg berättade jag lite om en dansk fysiktidskrift KVANT som jag gläder mig åt att få fyra gånger om året. Här tänkte jag ta upp Svenska Fysikersamfundets fina medlemstidning Fysikaktuellt (<www.fysikersamfundet.se>). Den kommer också fyra gånger om året och distribueras förutom till medlemmarna, även till alla gymnasieskolor med naturvetenskapligt eller tekniskt program. På mitt bord ligger just nu nummer 1/2018, vilket bl.a. innehåller en välskriven och väl illustrerad artikel om det europeiska rymdprojektet LISA, vilket liksom det jordbundna LIGO avser att detektera gravitationsvågor. Författare är Bengt Gustafsson, som jag hade nöjet av att vara amanuenskollega med på Institutionen för Teoretisk Fysik i Uppsala en gång i tiden. Flera av de övriga författarna har jag också haft anknytning till, t.ex. min kollega Eva Lindroth, som skrivit en text om klimatmodeller under rubriken Signerat. Som gammal Nobel-nörd gläder det mig förstås att föreståndaren för Centrum för vetenskapshistoria, Karl Grandin, intervjuas under rubriken Porträttet och även själv har bidragit med en artikel ”Det kalla kriget och Nobelpriset i fysik 1964”. Regelverket kring Nobelprisen kräver ju att det skall gå 50 år innan arkivhandlingar blir tillgängliga för vetenskapshistorisk forskning, men nu kan Grandin alltså återge intressanta delar av korrespondensen kring prisbeslutet. Ett återkommande inslag i Fysikaktuellt utgörs av att en nyutexaminerad doktor i fysik skriver om sin avhandling och även blir intervjuad, i detta nummer är det Samuel Bengtsson som skriver om ultrakorta ljuspulser. Andra återkommande inslag är Vardagens fysik och Fysikaliska leksaker. Margareta Kesselberg har skrivit en text om 2017 års så kallade Lise Meitner-dagar, ett fint arrangemang som för tredje gången inspirerade ett hundratal gymnasister från hela landet (www.lisemeitnerdagarna.se). Historien om Lise Meitner tål att berättas om igen, nu senast hörde jag den i januari på Niels Bohrarkivet i Köpenhamn. Där uppträdde en Anthea Coster, vars farfar Dirk Coster hjälpte Lise Meitner att ta sig från Tyskland 1938 till Holland, f.v.b. till Sverige. Själv har jag ofta påpekat det orättvisa i att Otto Hahn ensam fick Nobelpriset i kemi för upptäckten av kärnklyvningen, både Lise Meitner och Fritz Strassmann borde naturligtvis ha varit med och delat utmärkelsen. Något som jag ofta hör och läser är att Lise Meitner blev upprörd över att Otto Hahn i sitt tacktal vid Nobelbanketten inte nämnde hennes namn (vilket han gjorde upprepade gånger i sin Nobelföreläsning). Nu beslöt jag mig för att läsa tacktalet, vilket visade sig inte vara så enkelt: Det finns inte publicerat på Nobelprize.org, där i stort sett alla andra tacktal återfinns! Så jag fick skaffa fram ett exemplar av Les Prix Nobel 1946 och såg då att hans tacktal inte alls berörde den vetenskapliga upptäckten utan mest bestod av reflektioner över livet i efterkrigstiden. Så det var faktiskt helt naturligt att han inte nämnde sina två medarbetare vid just det tillfället!