Nobelstiftelsen och sponsorerna – ett förslag
Jag har länge tyckt att det är ett problem att Nobelstiftelsen startat upp så många nya verksamheter utan att bidra till deras finansiering: Nobel Media (inkl. den intressanta webbsajten) samt Nobelmuseet (i Stockholm) och Nobels fredssenter (i Oslo). Alla dessa tre är aktiebolag som ägs av en paraplyorganisation som Nobelstiftelsen kontrollerar. Men eftersom Nobelstiftelsen inte skjuter till några pengar måste bolagen förlita sig på sponsorer. Hittills verkar det ha gått relativt lätt att skaffa fram sådana. Ett bra sätt för ett företag att bättra på sitt rykte är ju att alliera sig med det prestigefulla namnet ”Nobel”. Men det kan vara rätt så knepigt att välja ut sponsorer. Gör man fel kan det bli negativ publicitet. Det blev det härom året när Sveriges Radio uppdagade att sponsorn Honeywell tillverkar kärnvapenstridsspetsar. Som ett resultat av sponsorsavtalet kunde man då bl.a. hitta en påkostad sajt ”The Nobel-Honeywell Lecture Program” (vilken senare har försvunnit).
Nobelstiftelsen och de fyra prisutdelarna styrs av Nobelstadgan, som bygger på Alfred Nobels testamente, men som innehåller flera tillägg och undantag från vad Nobel ville. T.ex. att det enbart var föregående års arbeten som kunde belönas. Enligt stadgan kan även gamla arbeten prisbelönas (rekordet i ålder ligger i dag någonstans vid cirka 50-60 år!). Enligt några av dem som bevittnade Nobels namnteckning på testamentet var hans tanke också att prisen skulle gå till unga personer som kunde använda pengarna för sin fortsatta verksamhet. Vore det så skulle ju prispengarna komma till någon sorts reell nytta. Men väldigt få av Nobelprisen delas i dag ut till den sortens pristagare.
Vad jag kan förstå har Nobelstiftelsen skött sin förvaltning av förmögenheten på ett förträffligt sätt. I många år har priset varit tio miljoner kronor. Men som jag ser det finns det i dag inte längre något samband mellan prisets status och prissummans storlek. Det viktiga för en pristagare i dag är att komma med på den lista som innehåller namn som Curie, Einstein, Fleming, Hemingway och Hammarskjöld. Stadgan säger att minst si-och-så stor del av avkastningen måste gå till pristagarna (det är visst 60%). Men stadgan har ändrats många gånger under 1900-talet och skulle kunna ändras igen. Därmed skulle avkastningen kanske komma till större nytta för mänskligheten om den användes av de tre bolagen ovan för att inspirera och utbilda unga människor samt för att dokumentera prisens historia. Skar man t.ex. ner prisbeloppen med en faktor 10 (till 1 miljon kronor – rätt mycket pengar!) skulle man i ett slag frigöra 45 miljoner kronor per år till de tre bolagen!
