Prisma – ännu ett hopplöst verktyg att jämföra forskare

Det pågår en evig diskussion om hur forskning ska utvärderas på bästa möjliga sätt. Publikationer, patent, citeringar, doktorander, undervisningsmeriter, utlandsvistelser och alla upptänkliga parametrar räknas och jämförs till den milda grad att huvudmålet för universitetsanställda tycks vara att pensioneras med tyngsta möjliga CV.

Det vore uppenbarligen en fasa om forskningsanslag förslösades på onyttig verksamhet och därför måste vi som sysslar med forskning ägna en väsentlig del av vår tid åt att skriva meritförteckningar (i en uppsjö olika format) och åt att granska andras meritförteckningar. Övrig tid går åt till att söka, utvärdera och rapportera anslag, men det är en annan historia.

Nu har de tre stora forskningsråden VR, Formas och Forte lanserat ett nytt system för sina ansökningar: Prisma. Istället för att bifoga meritförteckningar i ansökan skapas ett personkonto där alla ”väsentliga” uppgifter läggs in. Tanken att få en smidig och rättvis jämförelse må vara god, men resultatet är enligt min mening närmast obegripligt trögt och fyrkantigt.

För det första tar Prisma tid. Massor av tid. Information om anställningar, studenter och publikationer ska pressas in i webformulär som inte är anpassade för annat än den mest stereotypa sortens data. Systemet är dessutom omständligt och kräver en hel del väntan för varje uppdatering. Den som har ro att meditera kan ägna en tanke åt alla hundratusentals timmar forskartid som kommer att läggas på att fylla i Prisma den här våren.

Fast det jag själv reagerar mest på är inte systemets barnsjukdomar utan informationen som efterfrågas, eller snarare, den som inte efterfrågas. Ingenstans finns utrymme att ange undervisningserfarenhet och samverkan med omgivande samhälle (näringsliv, skolor, kommuner etc.). Har universitetets tre uppgifter att forska, undervisa och samverka förvandlats till enbart forska?

Kanske skulle någon hävda att enbart forskningsmeriter (läs publikationer) är relevant i en ansökan om forskningsanslag. Fast ska forskningen komma till nytta är det nödvändigt med undervisning och samverkan, annars lämnar den aldrig tidskrifterna. I Prisma framstår dock den som ägnar tid åt detta nu bara som en ovanligt improduktiv person, som därmed inte bör få medel för forskning.

Ingen plats finns heller för att ange föräldraledighet. Föräldrar som ägnar tid åt barnen verkar därmed bara ineffektiva i jämförelse med kolleger som kan befinna sig på sin arbetsplats utan avbrott. Det behövs inget geni för att räkna ut vilken hälft av yrkeskåren som lär bli förlorare på att föräldraledighet osynliggörs.

Egentligen är nog hela idén med all fokusering på individuella meriter förlegad. De ensamma vetenskapsgeniernas tid är förbi. Bra forskning bedrivs av väl sammansatta grupper där deltagarna kompletterar varandra med olika kunskaper, förmågor och personligheter. Kanske går det att skriva ett par ord om de oumbärliga, men osynliga, doktoranderna, laboratorieassistenterna, teknikerna, kommunikatörerna och administratörerna i rutan ”övriga meriter” längst ner på sidan fyra i Prismas formulär?

Att inte heller populärvetenskaplig aktivitet får något utrymme i Prisma behöver väl knappt nämnas. Här är det inget nytt under solen. Populärvetenskapliga insatser har inte varit särskilt efterlysta bland anslagsgivare tidigare heller. Den som roas av att läsa exempelvis den här forskarbloggen behöver alltså troligtvis inte bekymra sig för att den nu blir slut på skrivandet.