Publikationer, citeringar, pengar och vägen mot en vetenskaplig monokultur

Forskning vid universitet och högskolor blir i allt högre utsträckning föremål för [utvärderingar](http://www.lub.lu.se/publicera/forskningsutvaerdering.html). I allmänhet gäller det att kunna visa upp så långa publikationslistor som möjligt och ett högt antal citeringar. Den vetenskapliga verksamheten anpassas givetvis därefter – på gott och ont.

Ett stort antal publikationer kan uppnås på många sätt. Effektivt arbete är inte det enda. Mer tid vid tangentbordet och mindre i labbet fungerar också. Eller att stycka upp långa artiklar i mindre delar och publicera dem var för sig. Fördelen med detta är möjligen att stressade kolleger har lättare att hinna läsa igenom korta publikationer, men ofta överväger nackdelarna med brist på djup och sammanhang.

Det finns också strategier för att bli citerad – förutom att skriva lysande artiklar. Tidningen [Universitetsläraren listar några](http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2011/Nummer-20-11/Publicera-pa-ratt-satt-for-att-oka-genomslaget/) av dem:

* Välj rätt tidskrift, dvs en som är sökbar i de vetenskapliga databaserna.
* Kolla impact-factorn – publikation i en ansedd tidskrift genererar i allmänhet fler citeringar.
* Skriv på engelska.
* Samarbeta med andra forskare eftersom det ger större kontaktyta mot forskarsamhället.
* Använd ett unikt författarnamn.
* Publicera i Open Access så att alla kan läsa vad som skrivits.

Inget ont i detta, fast (lite cyniskt) kanske ytterligare några metoder ska läggas till att fundera över för den som vill avancera till citeringshimlens höjder:

* Publicera något uppseendeväckande. Studien behöver inte nödvändigtvis vara väl utförd om resultaten är i överrensstämmelse med vad andra forskare gärna vill höra (dvs. sådant som ger skäl till vidare forskning utan att ifrågasätta rådande paradigm).
* Spring åt samma håll som alla andra, men helst i tätgruppen. Gå inte din egen väg även om den är revolutionerande. Så länge inga andra forskare gör samma sak får du inga citeringar. Trots att Einstein förändrade vår världsuppfattning har han färre citeringar än många nutida forskare inom hetare forskningsområden.
* Skriv kort och undvik att göra ditt budskap oklart genom alltför invecklade resonemang. Finns ingen tydlig målgrupp som är intresserad av att gräva ner sig i komplicerade samband inom området är det sannolikt bäst att utelämna dessa.

Jag tror att utvärderingssystem som mäter kvalitét efter publikationer och citeringar riskerar att hämma kreativiteten. I alla fall när bristande produktivitet under några år genast straffar sig genom kraftigt reducerade forskningsanslag. Forskare som författar fort och mycket (på engelska) gynnas och vi får i värsta fall en monokultur av snabbskrivande arbetsnarkomaner.

Personer som är helt oumbärliga för det vetenskapliga arbetet men inte passar in i rådande utvärderingsmall kan få det besvärligt – duktiga experimentalister, pedagoger, de som osjälviskt tar på sig det mindre prestigefyllda grovjobbet, noggranna djupdykare eller ostrukturerade idésprutor. Långsamt filosoferande är inte att tänka på för folk med överlevnadsinstinkt i högskolevärlden. Även om det med tiden skulle leda till epokgörande upptäckter är forskningsanslagen slut långt innan dess.

Jag önskar att universiteten gavs möjlighet att skapa forskargrupper på samma sätt som andra framgångsrika institutioner. Då behövs incitament för att skapa bredd bland de anställda och utvärderingsmodeller som ser längre än publikationslistan.