Rädslans decennium

Tidningarna här i USA har börjat fyllas med nyårskrönikor. Vårt husorgan, San Francisco Chronicle, ser tillbaka och utnämner det årtionde som snart passerat till ”rädslans decennium”. Listan över vad som ligger bakom denna rädsla är lång: rädsla för terrorism, för global uppvärmning, för arbetslöshet, för ekonomisk kollaps, för H1N1 influensan. Nästan varje dag rapporterar tidningen om arbetslösheten och dess konsekvenser. De senaste siffrorna visar 12,3 % öppet arbetslösa i Kalifornien. Delstaten tillhör en av de värst drabbade i den ekonomiska nedgången. De personer som tvingats gå ned till deltid räknas inte in i statistiken. Så här före jul skildrar man de ovanligt långa köerna till olika välgörenhetstillställningar. Många välutbildade uttrycker förtvivlan men också förvåning, det ingick inte i deras föreställningsvärld att de skulle behöva stå i kö flera timmar för en kasse full med julmat.

Vilka ljusglimtar är det San Fransisco Chronicle lyfter fram? Att borgmästaren Gavi Newsom under en period gjorde det möjligt med samkönade äktenskap. Newsom stoltserar på en bild med två vackert vitklädda kvinnor, men stora delar av Kalifornien misstyckte och frågan om samkönade äktenskap en av de mest kontroversiella just nu. En annan ljusglimt som lyfts fram är att Nancy Pelosi som första kvinna valdes som talman för representanthuset. Hon flankeras av barn på en bild. Den största bilden är dock på Barack och Michelle Obama från kvällen där det stor klart att Barack Obama valts till den första färgade presidenten i USA. Bay Area — så kallas området runt San Francisco — är helt klart Obamaland. Under fem månader här har vi inte ens sett en liten sticker som uttrycker stöd för republikanerna. Obama finns dock överallt, till och med som husmålning. Många kopplingar görs till Martin Luther King av typen ”he (bild på King) had a dream” — ”he (bild på Obama) is the answer”.

För att återgå till rädslan, för det är ändå den som dominerar, så slutar tidningen sin rapportering med att den rädsla som fångar människor nu är rädslan att det inte ska bli bättre. Det är ord som tar extra hårt, tror jag, i ett land som så starkt präglas av tro på framtiden och tro på att var och en kan, om de bara vill.