Räkmacka
Hur viktigt är det med spelregler inom vetenskapen? Nyligen publicerades en artikel i amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift som skapat mycket rabalder. Man kan säga att artikeln gled igenom publiceringsprocessen på en räkmacka.
Tänk dig att du är forskare. Tillsammans med kollegor har du hittat ett sätt att undersöka en viktig kontrovers. Efter många månader av hårt arbete och hårslitande har ni nu lyckats sammanfatta resultaten i ett kort och begripligt vetenskapligt manus. Nu måste ni lyckas publicera texten i en vetenskaplig tidskrift, men det är inget som görs med automatik. Efter att ni skickat in manuset till tidskriften så tar en redaktör hand om det. Redaktören skickar ut det till flera oberoende granskare. Granskarnas kommentarer och rekommendationer är det som avgör om manuset blir publicerat eller inte. Eller ja, om ni inte lyckas åka med på räkmackan.
28 augusti publicerades en mycket kontroversiell artikel i den [amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift](http://www.pnas.org/content/early/2009/08/25/0908357106). Man brukar säga att extraordinära påståenden kräver extra ordinära bevis, men så är inte fallet i den här artikeln. Artikelförfattaren Williamson hävdar att fjärilar är resultatet av en hybridkorsning mellan [klomaskar](http://sv.wikipedia.org/wiki/Klomaskar) och tidiga fjärilar. Författaren motiverar det hela med den likhet i utseende han tycker sig se mellan klomaskar och fjärilslarver. Williamson, en pensionerad marinbiolog, presenterar inga konkreta bevis utan drar upp riktlinjerna för hur hans hypotes skulle kunna testas. Hur kan så kontroversiella påståenden leta sig in i en av världens mest aktade vetenskapliga tidskrifter? Här kommer räkmackan in.
Williamsons påståenden skulle aldrig ha klarat en oberoende granskning. I det här fallet så gick artikeln vid sidan om det normala publiceringsförfarandet. Det var den kontroversiella och nytänkande [Lynn Margulis](http://en.wikipedia.org/wiki/Lynn_Margulis) som [rekommenderade](http://www.pnas.org/site/misc/iforc.shtml#submission) artikeln för publicering, något som hon har möjlighet till som medlem av den amerikanska vetenskapsakademien. Margulis har [berättat](http://sandwalk.blogspot.com/2009/09/how-bad-papers-get-published-in-good.html) att hon fick slänga en sex sju negativa kommentarer från oberoende granskare för att hitta de två positiva kommentarer som krävs för att tidskriften ska godkänna manuset för publicering.
Lynn Margulis har egen erfarenhet av hur svårt det kan vara att nå ut med kontroversiella idéer. 1967 publicerade hon en revolutionerande [artikel ](http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6WMD-4JJG0KW-1&_user=10&_rdoc=1&_fmt=&_orig=search&_sort=d&_docanchor=&view=c&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=57b63bf5feca9cac00b78b259e2ba8c4) om hur bland annat cellens energifabriker (mitokondrier) inkorporerats i våra celler genom en process som hon kallade för [endosymbios](http://en.wikipedia.org/wiki/Endosymbiotic_theory). Hon hävdar själv att artikeln först blev refuserad minst femton gånger innan den accepterades för publicering av tidskriften Journal of Theoretical Biology. Många framstående forskare har berömt hennes envishet och tro på sina idéer. Hennes teori om endosymbions för mitokondrier och kloroplaster har fått starkt stöd eftersom deras DNA är besläktat med idag frilevande bakterier.
Som ett brev på posten så [meddelar ](http://www.pnas.org/content/106/37/15518.full)nu den amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift att de slutar med kommunicerade artiklar, alltså den sidoväg till publicering som Williamsons kontroversiella artikel tog. Från och med sommaren 2010 gäller samma regler för alla.
