Sagan om inaveln och vargen

Det var en gång en minst tre vargar som 1949 eller 1950 gick över isen. De var långt ute på Lake Superior i Nordamerika och rörde sig mot den lilla ön Isle Royale. Där slog de sig ner och lade grunden till världens minsta och samtidigt bäst studerade vargpopulation. 1958 började forskare följa dem, med tiden blev deras metoder allt mer raffinerade. Utan vargarnas vetskap kom de att bli inblandade i ett vetenskapligt lappkast. Det började med att de var ett exempel på hur tåliga vargar var mot inavel, men nyare undersökningar visade att var tredje varg var sjuk. Nu riskerar vargarna på Isle Royale att dö ut eftersom det bara finns två vuxna honor kvar på ön. Ska den svenska vargpopulationen gå samma inavlade öde till mötes?

Verklighet av kött och blod
På Isle Royale blir biologins abstrakta begrepp verklighet. Forskare har länge diskuterat betydelsen av inavel, populationsdynamik och samspelet mellan byten och rovdjur. Begreppen fylls med kött och blod genom de vargar och älgar som forskarna studerat. Att vargarna parat sig med sina egna syskon under flera generationer får en verklighetsförankring. Flera gamla sanningar har fått förkastas och en forskare vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har varit viktig för de nya insikterna. Hon är expert på skelettdeformationer.

Ur ett svenskt perspektiv är kanske den viktigaste gamla sanningen den om att vargarna skulle vara tåliga mot inavel. När regeringen under dåvarande miljöminister Andreas Carlgren tog sitt kontroversiella beslut om att i princip begränsa den svenska vargstammen till 210 individer hade kunskaperna från Isle Royale tydligen inte nått regeringens utredare. Man utgick från att vargen inte var så känslig för inavel. Det var fel.

Deformerade skelett
Undersökningar av vargarnas skelett skulle visa något annat. Forskaren Jannikke Räikkönen vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har visat att vargarna vid Isle Royale har stor andel kotdefekter. En genomsnittlig vargpopulation har en av hundra vargar något fel på skelettet. Hos vargarna på Isle Royale har en av tre vargar kotdeformationer, hos de skandinaviska vargarna är proportionen en av tio vargar. Men vad har det för betydelse?

Räddaren i nöden
Nyligen gjorde forskarna vid Isle Royale en ny upptäckt som återigen kastade omkull en av deras tidigare sanningar. Länge trodde de att vargarna vid Isle Royale var avskurna från andra vargar på grund av öns isolerade läge. De blev därför väldigt förvånad när det visade sig att en hane från Kanada invandrat 1997. Så här i efterhand kan det verka självklart, han var klart större än de andra vargarna på Isle Royale. Den invandrade vargen minskade inaveln på ön drastiskt. Efter fem år härstammade 90 procent av vargarnas gener från den första kullen valpar som invandraren fick med en hona. Trots det verkar det nya blodet inte räcka för att rädda vargarna på Isle Royale. Graden av inavel stiger på nytt, men det som händer nu har framför allt andra orsaker.

De senaste åren har det gått dåligt för vargarna på ön. Sedan 2009 har vargarna minskat från runt 4 flockar och sammanlagt 30 individer till nu bara en flock med 15 vuxna vargar. På sin höjd finns det två vuxna honor. Det är första gången på fyra decennier som det bara finns en flock på ön. Orsaken är att det finns lite älg.

Fästingsommar
När det gäller älgarna så verkar klimatförändringen ha ett finger med i spelet. Älgarna trivs inte under varma somrar. När det är varmt så äter de mindre och lägger därför på sig mindre inför vintern. Det finns också en fästing som går på älgen och bidrar till en ökad dödlighet under vintern. Till skillnad från älgen så trivs fästingarna under varma somrar.

Snipp snapp slut?
Sagan om inaveln och vargen har lärt oss mycket. Vargarna på Isle Royale har inte bara visat att de är känsliga för inavel, de har också visat att det låga antalet vargar i sig är ett hot mot deras fortlevnad trots att en invandrad varg förde in ny genetisk variation. Frågan är vilka lärdomar som dras från den här sagan när det handlar om den skandinaviska vargstammen. Forskningen är tydligt – små populationer löper en mycket större risk att dö ut än stora populationer. Snipp snapp, men än är det inte sagan slut för vare sig den skandinaviska vargstammen eller vargarna på Isle Royale. Oavsett om vi vill det eller inte så har människan ett finger med i spelet.

Kommentera:

Dela artikeln:

Kommentarer

En god beskrivning av

Permanent länk Inlagt av Dag Lindgren (inte verifierad) 2012-07-03

En god beskrivning av vargpopulationen på Isle Royale. Jag har en beskrivning på http://vargdag.wordpress.com/2011/12/19/liten-vargstam-overlever-rovdjur... där argumenterar jag enligt följande (något förkortat): "Ön är fem kvadratmil stor, som hälften av ett svenskt vargrevir. Där finns en vargpopulation, en älgpopulation och lite annat. Ön är ett naturreservat huvudsakligen avsett för studier av vargpopulationen och annat, människan ingriper inte. Vargpopulationen består typiskt av tre flockar, antalet föräldravargar är ofta bara fyra, antalet vargar fluktuerar mellan 12 och 50 (typiskt 20), viktiga dödsorsaker är svält och konflikter mellan vargar. Även huvudbytesdjuret (älg) fluktuerar kraftigt (mellan 300 och 2200). Det är ett komplicerat ekologiskt samspel, där inte bara skolboksekologin att varg äter älg påverkar stammarnas kraftiga fluktuationer. Vargarna visar tecken på inavelsdepression. Eftersom denna vargpopulation överlevt mer än sex decennier och fortfarande finns kvar kan man förmoda att chansen för utdöende på 100 år är 50 %. Eftersom stammen har uppenbara problem och överlevnaden har ett inslag av tur är det en lärdom att tre föryngringar och fem kvadratmil är för lite för att med rimlig säkerhet hålla en isolerad vargpopulation i hundra år. Den ansvariga forskaren för ön utvärderar resultaten att en uthållig vargpopulation skall ha minst 50 vargar.

Den skandinaviska vargstammen är mer än tio gånger så stor; den har mer än tio gånger så många föryngringar och föräldravargar; den effektiva populationsstorleken är mer än tio gånger så stor; den är utsatt för långt mindre fluktuationer; fluktuationerna i procent är långt mindre; fluktuationerna i födotillgång väsentligt mindre och födotillgången är vanligen god; tillgänglig areal storleksordningar större; inflödet av immigranter är större, ekologiskt variation inom området avsevärt större, inaveln väsentligt lägre och dessutom sjunkande. De svenska vargarna har gott om utrymme och gott om mat, medan brist på mat och utrymme är viktigaste dödsorsak för ö-vargarna. Den enda relativa nackdelen för svenskvargarna – omfattande tjuvjakt – verkar nu eliminerats.

Det verkar solklart att svenskvargarna har storleksordningar bättre odds att överleva ett sekel än ö-vargarna och således mindre än 5 % chans att dö ut.

Tack för din kommentar. Först

Permanent länk Inlagt av Emil Nilsson 2012-07-24

Tack för din kommentar. Först vill jag fråga vad det är du försöker säga med din kommentar? Det verkar ligga ett påstående i texten som aldrig formuleras. Jag vet helt enkelt inte vad det är du försöker säga.

Sedan vill jag bemöta några påståenden. Du skriver att den effektiva populationsstorleken i den skandinaviska vargstammen är tio gånger så stor som den på Isle Royale. Det stämmer inte eftersom stammen är grundad på så få individer, en stark founder-effekt med andra ord. Inte heller inflödet av immigranter är markant större, vi pratar om en handfull djur på femtio år. Den skandinaviska vargstammen har också drabbats av inavel, med kotdefekter på runt tio procent av vargarna, något som också kan ha hållit nere storleken på kullarna under 80 och 90-talet.

Visst har den skandinaviska vargstammen bättre odds att överleva än vargarna på Isle Royale vars existens verkar vara på väg mot sitt slut. Men om en population av någon slags organism ska ha rimliga chanser att överleva en längre tid så kan det inte handla om att hålla antalet individer till ett minimum -- det måste finnas en säkerhetsmarginal. Att mena att det vore rimligt att hålla den skandinaviska vargstammen nere på 50 individer eller mindre, liknande Isle Royale, skulle vara fruktansvärt biologiskt naivt.

Det finns idag mer varg i Spanien och Italien än det finns i Sverige. Det finns runt tio gånger så mycket varg i [Minnesota ](http://www.dnr.state.mn.us/mammals/wolves/mgmt.html)som i Sverige, på en mindre yta. Vi har idag runt tio gånger så mycket björn i Sverige som varg. Sveriges tätaste älgpopulation finns i de delar av landet som haft varg längst. Jag tycker det är tydligt. Vi har plats också för vargen.

Först klargöranden: Den

Permanent länk Inlagt av Dag Lindgren (inte verifierad) 2012-08-03

Först klargöranden:
Den effektiva populationsstorleken är ett begrepp som populationsgenetiker använder. Något förenklat kan man säga att det är antalet reproduktiva vargar som varit cirka 4 på Isle Royale och 50 i Skandinavien, dvs som populationsgenetiker tolkar begreppet är den effektiva populationsstorleken ungefär tio ggr större. Jag tror mycket få är tillräckligt bevandrade i facklitteraturen för att ha observerat det men jag har faktiskt föreslagit ett alternativt effektivt populationsstorleksbegrepp som beaktar de få grundarna på det sätt som önskas.
"Att mena att det vore rimligt att hålla den skandinaviska vargstammen nere på 50 individer eller mindre, liknande Isle Royale, skulle vara fruktansvärt biologiskt naivt.". Naiviteten får tillskrivas den ansvariga forskaren för Isle Royale vargarna som i något sammanhang uttalade detta (för vargar i allmänhet, inte med tanke på Skandinavien)

Min text var delvis informativ och kompletterade, men jag tyckte att artikeltexten i alltför hög grad antydde att den lilla svenska vargstammen är mer eller mindre dömd att gå samma öde till mötes som det verkar som Isle Royale stammen nu går mot, och ville betona att sannolikheten för detta är mycket liten. I artikeln står formuleringar som
"Ska den svenska vargpopulationen gå samma inavlade öde till mötes?"
"Ur ett svenskt perspektiv är kanske den viktigaste gamla sanningen den om att vargarna skulle vara tåliga mot inavel. När regeringen under dåvarande miljöminister Andreas Carlgren tog sitt kontroversiella beslut om att i princip begränsa den svenska vargstammen till 210 individer hade kunskaperna från Isle Royale tydligen inte nått regeringens utredare. Man utgick från att vargen inte var så känslig för inavel. Det var fel."
Formuleringar i artikeln som dessa ger en missledande bild.

Inavelns betydelse för prognosen för den svenska vargstammen bör bedömas från den samlade effekten på stammens vitalitet och fertilitet, inte enstaka observationer av enstaka karaktärer som förmodligen kan tillskrivas inaveln. En rapport (sårbarhetsanalys) med en sådan bedömning publicerades i början av juli och kom fram till att det behövs minst 40 vargar för att sannolikheten för utdöende av stammen de närmaste hundra åren skall ligga under 10%. Rapporten byggde på den nuvarande starkt inavlade vargstammens vitalitet och fertilitet, hade det inte varit en inavlad vargstam skulle det räckt med färre än 40. Nu är 40 inget varken jag eller rapportskrivarna skriver under på, det kan inträffa katastrofala episoder och det finns fler faktorer att ta hänsyn till. Utgående från sårbarhetsanalysen skrev jag i slutet av juli en artikel på Newsmill där jag baserat på sårbarhetsanalysen föreslog lägst 150, men gärna fler vargar. De som är intresserade av att fördjupa sig i dessa analyser kan börja med min Newsmillartikel och följa länkar därifrån för ytterligare fördjupning
http://www.newsmill.se/artikel/2012/07/25/regeringen-b-r-s-tta-m-let-f-r...

Problemet på isle royale

Permanent länk Inlagt av Dan Andersson (inte verifierad) 2016-04-02

Problemet på isle royale började när den nya individen invandrade 1997. Den hade med sig defekta recessiva gener. Vargen tål hård inavel så länge det inte tillförs individer från stora populationer som samlat på sig dåliga mutationer. En sådan individ kan få stort genomslag i en liten population med förödande resultat, som vi också kan se i detta exempel, om vi bara vågar öppna ögonen och använda de teoretiska kunskaper vi har. Vi borde tänka efter i Sverige också, "genetiskt viktiga" vargar kan vara det direkt motsatta i en liten population.

Nej, jag tycker att du har

Permanent länk Inlagt av Emil V. NIlsson (inte verifierad) 2016-04-07

Nej, jag tycker att du har fel. Vi har inte den genetiska insynen (vill vi?) så att vi kan gå in och säga vilket djur som är "genetiskt viktigt" på grund av någon specifik genetisk egenskap. Det som eftersträvas med det som kallas "genetiskt viktiga" djur är att de inte kommer från den inavlade Skandinaviska vargstammen. Fler invandrade djur i en individrikare (fler familjegrupper) Skandinavisk vargstam är det som kan leda till en långsiktig överlevnad av varg i Skandinavien. De behöver ha en kapacitet, genom genetisk mångfald, till att möta de utmaningar som framtiden kan ha i sitt sköte. Vilka dessa är kan vi inte veta idag. Det är biologi vi pratar om, inte "genetisk ingenjörskonst". Sådant begravde vi på 1940-talet.

Är det över huvud taget

Permanent länk Inlagt av Jesper Jönsson (inte verifierad) 2013-02-17

Är det över huvud taget relevant att jämföra Canis Lupus Signatus och Canis Lupus Italicus med den betydligt större Canis Lupus Lupus?

Ett rovdjur som är cirka 30 procent större än sina sydliga artfränder utgör rimligtvis ett större besvär för de som exempelvis behöver skydda sin tamboskap.

Det hade varit rimligt att påpeka detta storleksförhållande i texten.

Vidare kan jag tycka att hänvisningen till rapporten från 2005 (Congenital defects in a highly inbred wild wolf population) känns inaktuell.

Såvitt känt har inga defekter som kunnat härledas till inavel konstaterats på de vargar som obducerats vid de två genomföra licensjakterna och inte heller hos någon annan varg som skickats till SLU.

Vargen i Italien tillhör

Permanent länk Inlagt av Emil V. NIlsson (inte verifierad) 2016-04-07

Vargen i Italien tillhör samma art som den varg som finns i Skandinavien. Viss storleksskillnad finns inom arten, mest markant är att vargarna i Nordamerika kan bli betydligt större än de i Europa. I stort sätt alla vargar i Europa tillhör en gemensam population som fått kontakt med varandra på senare tid. Till viss del är de 2000 spanska vargarna lite isolerade, men de har å andra sidan inte genomgått samma genetiska nålsöga med utrotning som de Skandinaviska vargarna. Det är också de Skandinaviska vargarna som utmärker sig genom att vara mest isolerade. Det finns alltså, genom det genetiska utbytet mellan delpopulationer av varg i Europa, ingen grund för att dela in dem i underarter (förövrigt en otydlig del av taxonomin).

Skandinaviska vargar, vad är

Permanent länk Inlagt av Jesper Jönsson (inte verifierad) 2016-04-07

Skandinaviska vargar, vad är det? De "vargar" som finns i Sverige och Norge utgör en randpopulation till den ryska och är ingen specifik art som därigenom skulle åtnjuta särskilt intresse. Vidare har vi tillräckligt med utbyte. Allra helst sett mot att själva beräkningen om inavelsgrad och behov av förnyelse bygger på en felaktig modell. Läs Dag Lindgrens utredning kring detta.

Sagan om inaveln och vargen

Publicerad

Kommentera:

Dela artikeln:

Du kanske även vill läsa:

Kommentarer

Mer av denna skribent

Vi som bloggar på fof.se