Själviska genen i boxningsringen
Dö, själviska gen, dö. Det är titeln på vetenskapsjornalisten David Dobbs artikel som rört upp en hel del heta diskussioner den senaste veckan. Både själviska genen och Richard Dawkins har länge varit kontroversiella och “fortsatt skapa ett mindre helvete för filosofer, biologer och biskopar”. Diskussionen handlar om huruvida den själviska genen är en bra förklaring av verkligheten eller en metafor som löpt amok. Låt oss se vilka vi har i vardera ringhörna.
I den ena ringhörnan har vi naturligtvis den själviska genen. Det är ett perspektiv som ställer gener i centrum av evolutionen. Richard Dawkins definierar gener som ärftlighetens enhet i sin bok “The Selfish Gene” (1976). Han ser generna som replikatorer, de bär informationen över generationsgränser och kan potentiellt leva i oändlighet. Själva organismen; du, jag och allt annat som vi kallar levande, är bara överlevnadsmaskiner. Vi är ett yttre skal som genom livets utveckling på jorden gått från att enbart vara enkla molekyler runt replikatorerna (generna) till att också ha utvecklat inre befruktning, hjärnor och blodomlopp – allt för att säkerställa replikatorernas överlevnad och förökning. Replikatorerna förs vidare och överlever när maskinerna går under. Hela idén vilar tungt på boken Adaptation and Natural Selection av G. C. Williams (1966).
I samband med Dobbs artikel har den själviska genen som modell försvarats av bland andra Jerry Coyne och Richard Dawkins själv. Andra som Razib Khan menar att Dobbs gått för långt.
I den andra ringhörnan har vi David Dobbs, vetenskapsjournalist och författare. Han ger sig in i matchen på ett så dramatiskt sätt att Richard Dawkins direkt slår tillbaka med en vänsterkrok och menar att Dobbs artikel är som en reklamslogan – stora ord men inte så mycket innehåll. Men på Dobbs sida står PZ Meyers som slår tillbaka mot den hårda kritiken från Coyne och Dawkins.
Dobbs skriver att den själviska genen är en av de mest framgångsrika vetenskapliga metaforer som någonsin funnits – men han menar att den är fel. Kärnan i hans argumentation är att han vill byta ut det gencentrerade synsätt som den själviska genen representerar mot ett som lägger betydlig större vikt vid genreglering. Han skriver att vi människor är 80 procent ko – 80 procent av vår dna-kod har samma ursprung som den hos kor. Samtidigt har vi mängder av reglerande sekvenser i dna:t (se t ex här) där vi är betydligt mindre lika kor, sekvenser som förändrats evolutionärt under allt ifrån de senaste 300 miljoner åren till några som ändrats på bara några tusen år.
Så vad är en gen? Vi kan söka ursprunget i de ärftliga anlag som Gregor Mendel följde när han korsade olika ärthybrider på 1860-talet, men sedan har termen kommit att användas för proteinkodande delar av dna. Under halva 1900-talet fokuserade genetiken på dessa proteinkodande gener och evolutionsbiologer såg förenklat dessa gener som biologins atomer i ett paradigm som kallats den moderna syntesen. Sedan slog gentekniken in överväxeln och människans hela arvsmassa (genom) blev avläst och bara en bråkdel, högst 2 procent, visade sig vara proteinkodande gener. Samtidigt hade kunskapen ökat om hur proteinkodande gener och olika reglerande sekvenser av dna fungerade i nätverk där de olika delarna påverkar varandra. Det visade sig att de ärftliga anlag som Gregor Mendel undersökt var ett undantag, de flesta viktiga aspekter av en organism, från beteende till fysiskt utseende styrs av ett nätverk av gener med deras reulatorer. De här nätverken gör att en organism under uppväxten kan påverkas av den omgivande miljön på ett sätt som också kan återkoppla till vilka gener som är igång.
Men är invändningarna tillräckliga? Jerry Coyne menar inte det och undrar om David Dobbs verkligen förstått metaforen om den själviska genen. Många mer nyanserade kommentarer handlar om att Dobbs artikel visserligen var välskriven och tog upp många intressanta fenomen inom biologin, men att den inte på något vis visade på att metaforen om den själviska genen var fel. I kort handlar det om att alla dna-sekvenser kan ärvas, framgångsrika sekvenser överlever och förökar sig med sina bärare oavsett om de är proteinkodande gener eller genregulatoriska sekvenser. Vad som sedan händer, alla olika mekanismer och processer som påverkar vilka celler som gör vad är visserligen viktigt men påverkar inte metaforen.
Nu finns det faktiskt ganska många som menar att det behöver utvecklas en ny modell för hur evolution går till (t ex Massio Pigliucci), en modell som inkluderar det tidigare gencentrerade innehållet men som också tar med alla dessa nätverk och återkopplingar. Trots komplexiteten, oavsett hur många enheter man lägger till så förändrar det inte i grunden slutsatserna om evolution som Richard Dawkins drar i boken “Den själviska genen”. Däremot så börjar det bli så komplext att metaforens intuitiva tilltal börjar vittra sönder utan att för den skull förändra dess slutsatser. Snart är det kanske bara Jerry Coyne som likt en Dawkins bulldog menar att den fortfarande är lika klockren som tidigare.
Rond efter rond lär följa. Ingen part verkar kunna nocka den andra. Själv tror jag att mycket av ilskan som kommer fram här handlar om vad man vill förklara – är det själva grunden i evolutionsprocessen eller är det alla mekanismer som är inblandade när en organism växer upp? Det är i grunden två väldigt olika processer med skenbara likheter. Utvecklingsbiologin, den som undersöker mekanismerna och processerna som behövs för att en ny individ ska kunna växa upp, har gjort stora framsteg de senaste tjugo åren. Modellerna över evolutionsprocessen har inte inte alls sett samma förändring. Så fort som en ny molekylär process upptäcks som påverkar hur och när olika sekvenser av dna ska användas i olika celler så brukar det dyka upp artiklar i dagspressen som pratar om revolution inom biologin eller om möjligheter för Lamarckism, för att senare lägga sig utan att göra avgörande avtryck i det grundläggande teoribygget.
Att den själviska genen har så stor attraktionskraft handlar om att det går att förklara så många evolutionära fenomen med den utgångspunkten. Jag fick känna på förklaringskraften som doktorand. Jag studerade växter som spred ärftliga faktorer i mitokondrien vilket gjorde växterna mer honliga. Mitokondrien sprids bara via mödernet, hos människor som hos blomväxter, och därför var det lätt att förstå att de ärftliga faktorerna som var bäst på att göra växterna honliga också var bäst på att spridas. För det dna som finns i cellkärnan var honligheten en nackdel, hälften av arvsmassan kan spridas med pollen om inte mitokondrien förstör det hela – så det är inte konstigt att det finns ärftliga faktorer i kärn-dna:t som återställer vissa plantor till att vara lika honliga som hanliga i sin funktion. Här spelar inte genreglering någon avgörande roll för förståelsen av varför de olika ärftliga faktorerna finns, men att se på det ur ett själviskt gen-perspektiv gör det.
Frågan är om det är inte är namnet på metaforen som stör de flesta. Dawkins var tydlig med att generna var “själviska” på det sättet att de verkade för sin egen existens. De som inte gjorde det finns inte längre. Men de kan också verka för samarbete, något som Dawkins också skriver om. Med hans ord skulle metaforen också kunna vara “den samarbetande genen”. Den andra delen av namnet stör nog minst lika många biologer idag. ”Gener” har blivit mer eller mindre synonymt med proteinkodande sekvenser, annars pratar man om rna-gener eller reglerande sekvenser. Att kalla något för “själviska och samarbetande dna-sekvenser” har liksom inte samma direkta tilltal. Kanske var det också därför som David Dobbs skrev “dö, själviska gen, dö” som rubrik. Inte för att det stämmer att metaforen är döende, utan för att det hade ett direkt tilltal och skapade ett intresse. I så fall kanske Richard Dawkins fick sista ordet i den här debatten när han kallade Dobbs artikel för “reklamvetenskap”, en klatschig rubrik utan ett riktigt substansiellt innehåll. Det vore synd i så fall.
