Skogsmänniskan och dina hoppande gener

*”Jag vill ju bli en man,
en människa,
och kunna allt ni kan.
Jag vill ej längre apa mig,
jag vill bara va en man”.*

**Bästa Kung Louie, du kan något som inte vi kan. Du och dina släktingar kan kontrollera de destruktiva krafter som finns latenta i vår arvsmassa. Att vara människa är inte alltid bättre, inom oss har hoppande gener lekt plockepinn med våra kromosomer. Dessutom verkar du ha flera anledningar till att hålla dig långt bort från oss människor. Apa dig medan du kan, Kung Louie.**

I tiotusentals år har vi människor jagat och ätit skogsmänniskor. Det har minskat deras tidigare stora utbredningsområde i östra Asien och begränsat det till öarna Borneo och Sumatra där de finns [idag ](http://en.wikipedia.org/wiki/Orangutan). Nu krymper de skogar som är nödvändiga för skogsmänniskornas fortlevnad. Det får vara slut med det [nu ](http://laelaps.wordpress.com/2007/03/27/as-little-as-5-years-left-to-save-the-orangutan/). Skogsmänniskorna är viktiga för oss. Nu är deras genom sekvenserat. Skogsmänniskan, som ordet ”orang-utan” betyder på malaysiska, har i grunden av sin egen existens burit på ledtrådar om själviska gener och brustna jämnvikter, några av livets mysterier.

Genomik är den nya del av biologin där organismers hela ärftlighet blottläggs, bokstav för bokstav, från C till G och A till T. När människans hela genom kartlades så var förväntningarna skyhöga. Genomiken skulle leda in medicinen i en ny guldålder. Så blev inte fallet. Efter människan kom kartläggningen av schimpansens genom. I tidningsartiklar fick vi veta att nu skulle det unikt mänskliga bokstaveras i DNA-kod. Inte heller det löftet [infriades ](http://www.fof.se/tidning/2004/4/vad-ar-en-manniska). Men inom evolutionsbiologin så är tre alltid bättre än två; nu när också orangutangens genom är kartlagt har de nästan hundra forskare som är medförfattare till [artikeln ](http://www.nature.com/nature/journal/v469/n7331/pdf/nature09687.pdf)hittat spännande mönster som också berör oss människor. Genomforskningen har öppnat nya möjligheter till att lösa de gamla mysterierna, evolutionsbiologins långbänkar.

Under nittonhundratalet pågick två stora debatter inom evolutionsbiologin. En debatt handlade om evolutionens takt; ackumuleras förändringar gradvis och konstant eller kan takten plötsligt förändras för att sedan mer eller mindre avta? Vi kan kalla diskussionen för [brustna jämnvikter ](http://en.wikipedia.org/wiki/Punctuated_equilibrium).

Den andra debatten handlade om evolutionens inre drivkrafter; vad är det som sätter gränserna för evolutionsprocessen, är det generna eller själva organismen? Den här diskussionen handlar om de nu ökända [”själviska generna”](http://en.wikipedia.org/wiki/Gene-centered_view_of_evolution). Orangutangerna kan kanske hjälpa oss att hitta pusselbitar till de här frågorna, men för att förstå det spännande med debatterna måste vi först utforska vår egen släkt.

För 12 till 16 miljoner år sedan skiljdes våra släktingar, en apa som också var släkt med dagens schimpanser, bonobos och gorillor, från orangutangerna dåtida släktingar. Den apan kan ha levt i Asien eller Afrika. Kanske var den lik en orangutang, med långa armar och ganska korta ben. Många menar att den var anpassad till ett liv i träden. Det är ett liv som inte bara skiljer sig från vårt utan också från våra afrikanska släktingar schimpanser, bonobos och gorillor. Tyvärr finns inte mycket mer än [fossiliserade tänder ](http://en.wikipedia.org/wiki/Nakalipithecus_nakayamai) och [dagens arter ](http://www.pnas.org/content/early/2009/08/06/0901280106) att utgå ifrån, så bevisläget är ganska skralt. Men så plötsligt dyker det upp nya indicier, som senast när fossilet [Ardi ](http://www.sciencemag.org/site/feature/misc/webfeat/ardipithecus/)lyftes upp, som tyder på att just trädlevandet kan ha varit utmärkande för flera idag utdöda människoapor också i Afrika.

Naturligtvis har också orangutanger utvecklats under de 12 till 16 miljoner år som gått sedan vi hade en gemensam släkting. Det som jag tycker är intressant är att orangutanger kanske fortfarande lever i samma miljö, i en liknande ekologisk nisch, som vår gemensamma släkting en gång kan ha gjort. Det är här som den moderna genomiken kan ge oss spännande nya insikter. Kan vi få reda på vad som har hänt med vår arvsmassa under resans gång, ja kanske till och med varför?

Orangutangens nu kartlagda arvsmassa skiljer sig från vår och schimpansens. Våra arvsmassor skiljer sig på ett mer fundamentalt plan än en enkel bokstav-för-bokstav-jämförelse. Betydligt mer spännande är när ordningen i våra kromosomer undersöks. Det visar sig att vi har fler, och schimpanser betydligt fler, förändringar i kromosomernas ordningsföljd jämfört med [orangutangerna ](http://www.nature.com/nature/journal/v469/n7331/pdf/nature09687.pdf). Hur kan det komma sig?

Av någon anledning så bär orangutanger med sig sovande anarkister i sin arvsmassa, medan samma anarkister har fått röra om ordentligt bland våra och schimpansernas kromosomer. De sovande anarkisterna är hoppande gener, själva modellen för de själviska gener, som genom den gencentrerade synen på evolution gjorts till allmängods av Richard Dawkins bok [”Den själviska genen”](http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_sj%C3%A4lviska_genen). Det är framför allt en sorts hoppande gener som vi och schimpanserna har så många fler kopior av än orangutangerna – [Alu](http://en.wikipedia.org/wiki/Alu_element). Det är till och med så att vi har dubbelt så många Alu-bitar som schimpanserna. Orangutangerna har bara en bråkdel av detta.

Det är frestande att lägga ihop förekomsten av hoppande gener, Alu, med de förändringar i kromosomernas ordningsföljd som människor och schimpanser har. I så fall skulle förändringarna kunna ha möjliggjort de nya evolutionära innovationer som finns hos både oss, schimpanser och antagligen också de ännu inte sekvenserade människoaporna gorilla och bonobos. Har hoppande gener varit en mutationsmotor i vår arvsmassa?

Orangutangen kan hjälpa oss att förstå [brustna jämnvikter ](http://en.wikipedia.org/wiki/Punctuated_equilibrium) bättre. Vi människoapor med ett Afrikanskt ursprung, alltså människor, schimpanser, bonobos och gorillor, har anpassat oss till nya miljöer under de senaste 12 miljoner åren (tacka för det). Även om orangutangerna säkert också anpassat sig till miljöförändringar så verkar de inte på något drastiskt sätt ha bytt levnadsbetingelser.

Orangutangerna har också visat oss att de lyckas bemästra de hoppande gener som fullkomligt fyller vår arvsmassa. Evolutionen kan alltså ta olika vägar. Orangutangerna är väl anpassade till sin fruktätande tillvaro i regnskogen, inte bara till det yttre utan också på ett djupare genetiskt plan. De har genetiska mekanismer för att kontrollera hoppande gener som vi människor och schimpanserna saknar. Idag kan Alu-bitarna orsaka sjukdom hos människor, så vi lever med en högst konkret kostnad av att vara deras bärare. Mutationsmotorn har inte varit gratis och skapar fortfarande problem för oss som lever idag. Å andra sidan så har vi afrikanska människoapor anpassat oss till helt nya sätt att leva. Ingen av oss lever längre uppe i träden på orangutangers vis, även om schimpanser och bonobos fortfarande är duktiga klättrare. De stora omorganisationerna i vårt innersta, arvsmassan, har varit förutsättningen för många av de anpassningar som är unika för människor, schimpanser, bonobos och gorillor. Vad säger det om själviska gener? Den frågan lämnar jag öppen för dig, kära läsare, att fundera vidare på.