Supraflytande helium

En gång i min ungdom följde jag en introduktionskurs i elementarpartikelfysik vid Uppsala universitet. Under kursens gång påpekade läraren, Sven Kullander, att man kunde skicka namn och adress till det stora europeiska kärn- och partikelfysiklaboratoriet och därigenom få deras månadstidskrift CERN COURIER gratis i brevlådan. Så i cirka 40 år har brevbäraren troget levererat varje nummer till mina olika adresser och jag har med varierande grad av intresse bläddrat mig igenom dem alla. I årets nummer 1 meddelas bl.a. att den stora acceleratorn LHC är på väg att starta upp och att man kylt några av de supraledande magneterna till 1,9 grader över absoluta nollpunkten. Kylvätskan är flytande helium och temperaturen är vald så att vätskan övergått till ett supraflytande tillstånd. Den är alltså vad man brukar kalla en kvantvätska och kylmediet i LHC utgör vad jag kan förstå den största volym kvantvätska som någonsin förefunnits i universum. Att helium blir supraflytande upptäcktes bl.a. av den sovjetiske forskaren Pjotr Kapitsa i slutet av 1930-talet. Kapitsa hade byggt upp ett laboratorium för låga temperaturer i Cambridge, England, då han vid ett besök i sitt hemland fick utreseförbud. Han beordrades bygga upp ett lika fint laboratorium i Moskva och det var där som upptäckten gjordes, i stort sett samtidigt som i hans gamla laboratorium i Cambridge. Upptäckten var klart av Nobelpriskaraktär, men vem var det egentligen som kom först? KVA väntade i 40 år, till 1978, och tilldelade då Kapitsa ett av de två Nobelpris i fysik som delades ut det året. Prismotiveringen var tämligen ospecifik och kan tolkas som att ett livsverk belönades. Kapitsa själv hade för länge sedan vandrat vidare inom fysiken och vägrade att följa Nobelstadgans uppmaning att föreläsa om det han fick pris för. I stället valde han att beskriva sitt senare forskningsarbete, vilket utspelade sig i precis motsatt ända av termometern, nämligen fusionsplasmafysik.