Supraledande Nobelrekord

Artikeln om supraledning i årets första nummer av Forskning & Framsteg ger upphov till några funderingar. Ofta får ju pristagarna vänta länge på sina pris, men när det gäller just supraledning finns några undantag. Effekten upptäcktes 1911 av holländaren Heike Kamerlingh Onnes, vilken några år tidigare hade utvecklat en teknik för att uppnå så låga temperaturer att heliumgas kondenserar till en vätska (cirka –270 C). Han var påtänkt till Nobelpris i fysik redan året efter, men under beslutssammanträdet på KVA röstades han bort mot den svenske ingenjören Gustaf Dalén, ljusventilens uppfinnare. Året därpå utsågs dock Onnes till 1913 års Nobelpristagare i fysik. Prismotiveringen nämnde inte supraledning utan talade om ”kroppars egenskaper vid låga temperaturer”. Men i Nobelföreläsningen beskrev han supraledning i metaller och i en not tillfogad i korrekturet till den tryckta versionen antyder han sina allra senaste resultat.I januari 1986, 75 år efter Onnes upptäckt, gör två forskare vid IBM:s forskningslaboratorium utanför Zürich ett genombrott. De har letat efter ett keramiskt material som skulle kunna bli supraledande vid högre temperaturer, speciellt så höga (cirka –200 C) att man skulle kunna kyla med flytande kväve i stället för helium. För att kunna vara helt säkra på sina resultat vet de två forskarna att ett kritiskt test behövs, men till detta saknas apparatur. Ändå lyckas de övertala en redaktör att snabbpublicera det ofullständiga resultatet samma år. Till hösten anländer apparaturen, det kritiska testet faller väl ut och ett antal definitiva artiklar publiceras under 1987. Samma år tilldelas de två forskarna, Georg Bednorz och Alexander Müller, Nobelpriset i fysik ”för deras banbrytande upptäckt av supraledning i keramiska material”. Vad jag kan förstå måste detta vara rekord i snabba Nobelbeslut!