Vad är bitterhet?

I en diskussion om arbete, arbetsmarknaden och olika lönelägen i olika branscher, råkar jag undslippa mig något om att kvinnor ofta har lägre lön än män, och att detta dels har att göra med att kvinnodominerade yrken tenderar att ha ett lägre löneläge än mansdominerade yrken (även då utbildningsnivån är jämförbar), dels att kvinnor tenderar att tjäna mindre än män även då de har samma yrke.

Genast säger någon i diskussionen till mig att jag är **bitter**. Liksom alla feminister som tjafsar om jämställdhet är bittra. Säger den medelålders mannen. Det är uppenbart att det är en anklagelse, eller en kritik. Det är fel att vara bitter, och jag är av tonfallet att döma själv ansvarig för mitt bittra känslotillstånd.

Själv begriper jag inte hur det kan ha med bitterhet att göra när jag påtalar enkla statistiska förhållanden.

Medan jag letar efter litteratur som kan lära mig vad bitterhet egentligen är, och helst hur den kan hänga samman med att jag tror att det är sant att män tjänar mer än kvinnor utan att det riktigt finns någon saklig grund för det, råkar jag få Maria Svelands bok **Bitterfittan** i min hand. Det är ingen vetenskaplig litteratur, förvisso, men jag måste ju börja någonstans.

Huvudpersonen i Bitterfittan heter Sara, hon beskriver sig som 30 år gammal och bitter. Jag läser fram och tillbaka i boken, utan att förstå vad hon menar med att hon är bitter. Sara är ordentligt besviken på sin man, som inte är särskilt närvarande i deras familjeliv, deras gemensamma hem eller i omsorgen om deras lille son. Men bitter? Jag hade kallat det Sara känner för besvikelse, frustration och ilska. Snarare än en allt förtärande bitterhet, verkar Sara lida av en allt förtärande sömnbrist. Men det är väl inte samma sak?

I någon litteraturvetenskaplig text läser jag om **den bittra kvinnan i litteraturen**. Ett exempel är Adele i Agnes von Krusenstjernas bokserie om fröknarna von Pahlen. Adele är avskydd av alla, de flesta är rädda för henne, hennes känslor beskrivs uteslutande som perverterade och destruktiva begär. Hennes händer är klolika, hon är såväl till sin kroppsliga uppenbarelse som till sin personlighet helt oförmögen att ens avlägset likna en behaglig kvinna som andra skulle kunna tycka om, och som (därför?) skulle kunna trivas med sig själv. Den bittra kvinnans bitterhet verkar vara sin egen motor, som en perpetuum mobile, en självgenererande bitterhet som kvinnan motsägelsefullt samtidigt är ansvarig för och faller offer för.

**En bitter man** är i litteraturen något annat. Han vredgas över världens orättvisa tillstånd, men aldrig blir hans bitterhet en så central del av hans person att den till och med präglar hans kropp, så att han därför blir fysiskt obehaglig. Att bitterheten kanske gör en man lite mindre trevlig än han annars kunde ha varit är ett mindre problem (hans uppgift i livet är ju ändå inte att behaga andra), och inte sällan är den bittre mannen i litteraturen samtidigt en genial tänkare. En roll som kvinnor mer sällan tillskrivs.

Fortfarande är det oklart för mig vad bitterhet egentligen är, och hur bitterheten känns. Vad upplever en bitter person? Vet en bitter person om att han eller hon är bitter, är personen själv och omgivningen eniga om att det är bitter personen är? Kort sagt, har bittra personer bitterhetsinsikt? Som sjukdomsinsikt, ungefär?

Det visar sig att steget till att tala om sjukdom är kortare än man kunde ha trott. En tysk psykiater, Dr Linden, föreslår att diagnosen **post-traumatic embitterness syndrome** (PTED) ska tas upp i nästa version av DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Åkomman beskrivs som en känsla av att världen har behandlat de drabbade orättvist, och de tenderar att inte söka hjälp och behandling, eftersom de känner att det är världen som måste förändras, inte de själva. Enligt beskrivningen vill många som lider av PTED hämnas de oförätter som begåtts mot dem, men hämnd leder enligt psykiatern inte till att de drabbade mår bättre.

Om det moment i sjukdomsbilden som handlar om viljan att hämnas är avgörande för diagnosen, kan man nog inte säga att Sara i Bitterfittan eller Adele hos von Krusenstjerna lider av PTED. De vill såvitt jag kan minnas inte hämnas. Sara vill lyckas leva jämställt med sin man, och Adele vill knappast något alls. Hon vill nog alla andra illa, men inte direkt som en hämnd, tror jag. Mer som ett uttryck för sin perverterade och destruktiva natur.

Bittra människor är så styrda av bitterhet att de nätt och jämnt fungerar, säger psykiatern vidare. Det talar å andra sidan för att Adele faktiskt lider av PTED, medan det är mer tveksamt om Sara gör det. Hon tar ju hand om sitt barn på ett fungerande sätt, medan ingen normalt funtad människa skulle lämna Adele med ett spädbarn längre tid än fem minuter.

Det visar sig också att det redan har bloggats om PTED här på Forskning&Framsteg. Dr Radovic ligger steget före mig. Över en låda vin pratade vi om bitterhet i mitt hem en kväll för en tid sedan. Och om hur bitterhet skulle kunna botas. Den tyske psykiatern tänker sig att PTED kan botas genom **vishetsterapi**. Det har visat sig att visheten inte aktiveras som den ska hos de personer som lider av PTED, därför att själva bitterheten – eller förbittringen – så att säga ligger ivägen. I behandlingen presenterar terapeuten därför icke-relaterade fiktiva scenarior som handlar om livsproblem som skulle kunna utlösa bitterhet. Tack vare den distans som de orelaterade livsproblemen ger till terapandens egen bitterhet, kan han eller hon frigöra sin visdom och resonera om de olika scenariorna och på så vis successivt tillfriskna.

Det låter ju väldigt bra, men jag befarar att terapanden i samband med detta istället kan drabbas av åkomman **posttraumatisk mognad**. Det tillståndet pekas ut av Dr Klein, som forskat om israeler som har personliga stridserfarenheter. Personer som lyckas hantera sina och andras traumatiska upplevelser på särskilt kärleksfulla och inkännande sätt, kan sägas vara drabbade av posttraumatisk mognad. Det verkar dock inte ett vara ett tillstånd som upplevs obehagligt för den drabbade.

Frågan är om inte bitterhet – om det nu korrekt är bitterhet – av det slag som Sara i Bitterfittan lider av, ibland botas genom att personen utvecklar just en posttraumatisk mognad, resonerade Dr Radovic och jag. Ibland träffar man kvinnor som har en alldeles särskilt stor förståelse för män, och för just mäns tillkortakommanden i hushållet och i vården av relationerna. Dessa kvinnor verkar omfatta just tillkortakommandena, trots att dessa ofta går ut över dem själva, med en alldeles särskild mogen form av kärlek. Kanske är det en form av posttraumatisk mognad? Den verkar i så fall rätt behaglig för personen själv, men kanske inte så konstruktiv.

Jag önskar både Adele och Sara ett mer kreativt slut på sin bitterhet än så.