Djurrikets sexuella mångfald

I olika delar av världen förekommer sägner om homosexuella förehavanden bland djur. Framför allt hos Nordamerikas indianer, stammar på Nya Guinea och bland folkgrupper i de arktiska regionerna finns sådana gamla berättelser. Sex mellan individer av samma kön tycks inte vara förbehållet enbart människan.

Det första vetenskapliga belägget kom redan på 1700-talet, och under det följande århundradet publicerades ett antal uppsatser om homosexualitet bland frilevande fåglar och däggdjur. Sådana beteenden beskrevs även av två kända 1900-talszoologer, den österrikiske Nobelpristagaren Konrad Lorentz och hans brittiske kollega Desmond Morris. Under senare årtionden har antalet rapporter om, och fotografisk dokumentation av, homosexuella beteenden hos frilevande djur ökat kraftigt. Av praktiska skäl är de flesta observationer gjorda på djur i fångenskap. Just denna påtvingade onormala levnadsmiljö har i allmänhet anförts som orsak till att djur har uppträtt på sätt som har betraktats som onormala.

I allmänhet har forskare först långt senare kunnat konstatera att också djur i det fria beter sig homosexuellt. Så dröjde det exempelvis fyrtio år från det att man för första gången såg två delfinhanar i fångenskap ägna sig åt homosexuella lekar tills frilevande delfiner sågs göra samma sak. I dag vet vi att beteendet är ganska vanligt. Hos lejon i zoologiska trädgårdar iakttogs homosexualitet första gången 1942. Att även lejon i det fria kan bete sig så bekräftades först 1981.

Svårt att observera

Hur svårt det är att få en korrekt bild av frilevande djurs sexuella vanor framgår av följande exempel som gäller vanliga heterosexuella parningar. Under en tioårsperiod ägnade sig några zoologer åt intensiva studier av geparder. Under de över 5 000 timmar som geparderna observerades i fält såg forskarna aldrig djuren para sig. Andra forskare har följt orangutanger. Först efter 22 000 timmar i fält lyckades de få se hur en hona tog sexuella initiativ.

Homosexualitet har iakttagits hos ca 300 av jordens drygt 14 000 kända fågel- och däggdjursarter, dvs hos 2 procent av dem. Eftersom bara en liten del av alla arter har studerats mer ingående, och eftersom många arter dessutom är mycket svåra att studera, finns det skäl att anta att homosexualitet finns, men inte har upptäckts, hos många av dem. Det gäller t ex nattlevande djur, djur som lever högt upp i de täta trädkronorna och djur där könen är svåra att särskilja. Enligt teoretiska uppskattningar bör homosexualitet finnas hos åtminstone 30 procent av jordens fågel- och däggdjursarter.

I praktiken är det krångligt, för att inte säga omöjligt, att följa enstaka frilevande djur under längre tid. Därför är det svårt att ta reda på om ett homosexuellt beteende är tillfälligt eller om det präglar individen under hela dess liv. Numera vet vi dock att båda varianterna förekommer. Livslång homosexualitet har konstaterats hos enstaka individer bland trettio fågelarter och lika många däggdjursarter, däribland tio primater, dvs den ordning omfattande ca 256 arter dit människan hör. Men mycket vanligare är att vissa individer inom en art beter sig bisexuellt. Extremfallet är en av våra närmaste släktingar, dvärgschimpanserna, där alla individer tycks vara bisexuella (se rutan på sidan 30).

För livet eller för stunden?

Det finns rapporter om grågäss som har levt i enkönade par i upp till 15 år. Liknande partnerskap bland Humboltpingviner har varat i sex år. Hos ett flertal arter, bland dem gråtrut, kan enkönade par hålla ihop i åratal – i princip tills den ena partnern dör. Men fågeln behöver inte vara förutbestämd till homosexualitet, för den som överlever kan sedan leva med en ny partner av motsatt kön.

Hos flasknosdelfinen förekommer livslånga enkönade relationer. Vanligare bland däggdjuren är homosexuella relationer som inte är livslånga, men som ändå håller under längre tid. Sådana mer tillfälliga enkönade parbildningar förekommer hos djur som lever en del av sitt liv i könssegregerade flockar. Ett exempel är unga gorillahanar som kan leva i strikt homosexuella förhållanden i upp till tio år. Därefter börjar de ägna sig även åt det andra könet.

Exempel på andra däggdjursarter där det inte är ovanligt att unga individer ägnar sig åt homosexualitet är bergssebra, giraff, kronhjort, sjölejon och bisonoxe. Hos den afrikanska elefanten är mönstret det motsatta. Där är det främst de äldre hanarna som ägnar varandra sexuellt intresse.

Stränga sociala mönster kan också påverka hur djuren beter sig. Hos babianer är det enbart den dominanta hanen som parar sig med honorna. Övriga hanar får nöja sig med att ha sex med varandra.

Även bland våra egna småfåglar, t ex blåmes och svartmes, förekommer homosexualitet.

Ombyte förnöjer

Rhesusapa, orangutang, valross och gråsäl är exempel på djurarter där det förekommer s k sekventiell bisexualitet. Det betyder att vuxna individer av båda könen ägnar sig åt homosexualitet under några dagar upp till någon månad per år för att sedan snabbt byta beteendemönster.

Homosexuella övningar kan, som hos valrossen, äga rum enbart utanför själva fortplantningsperioden, eller enbart under vandringperioder som hos gråvalen. Hos många arter förekommer individer som kan byta sexuellt beteende under en och samma dag. Det mest extrema är kanske när t ex en varghane som håller på att para sig med en hona samtidigt blir bestigen av en annan hane. Även ren gruppsex, där alla har sex med alla oavsett kön, har observerats hos bl a dvärgschimpans och sjöko.

Hos mer än 50 flocklevande fågel- och däggdjursarter har man funnit att det finns individer som föredrar homosexuella relationer framför heterosexuella, trots tillgång till båda könen.

Hur många homosexuella individer som finns inom en population tycks kunna variera, bl a beroende på förhållanden i den yttre miljön. Hos ljungpipare är förbindelser mellan hanar vanligare under år efter en svår vinter. Under regniga somrar förekommer sådana relationer oftare bland strutsar. Homosexuella par är vanligare i nyetablerade kolonier av ringnäbbad trut.

Sexualitet är mer än bara sex

Sexualitet innebär inte enbart att könsorganen stimuleras eller att en parning fullbordas. Såväl hos djur som hos människor handlar det också om uppvaktning, parbildning, föräldraskap och tillgivenhet. Hos de allra flesta djurslag där det förekommer homosexualitet uppvaktar parterna varandra på samma sätt som vid heterosexuella uppvaktningar.

I homosexuella relationer har dock beröringen oftare än i heterosexuella relationer en erotisk innebörd, vilket syns på att djuren blir upphetsade. Hos många primater och apor kan partnerna hålla om varandras skuldror, eller så kan den ena individen hålla sin hand på den andras länd. Kramar är också vanliga bland dessa djurgrupper. Delfiner kan trycka kropparna mot varandra och ”hålla om” varandra med de främre fenorna. Homosexuella par bland flygande hundar kan slå sina vingar runt varandra.

Bland elefanter, giraffer, bisonoxar och olika primater förekommer låtsasslagsmål. Dessa kan leda till att djuren blir sexuellt upphetsade och sluta med att den ena hanen bestiger den andra, eller att djuren på något sätt stimulerar varandras könsorgan.

Om djuren har bildat par förekommer det att den ena partnern aktivt försvarar den andra om en rival visar intresse och blir närgången. Dessa parbildningar mellan individer av samma kön kan ta sig olika uttryck. Ibland liknar de en heterosexuell relation där partnerna har sex med varandra. I andra fall kan de ha formen av kamratskap där individerna tillbringar tid tillsammans och sällan eller aldrig har sex med varandra.

Bland fåglar är det inte ovanligt att den ena eller båda i en hon-hon-relation parar sig med en hane för att därefter återgå till hon-hon-relationen och lägga befruktade ägg. Äggen ruvas och ungarna matas sedan av båda honorna. Båda honorna lägger normalt var sin äggkull i samma bo, även om den ena honan inte behöver ha parat sig utan lägger sterila ägg i boet. Det är heller inte ovanligt att fågelhonor som redan har ungar slår sig samman och föder upp ungarna gemensamt.

Det finns inga studier som tyder på att homosexuella fågelpar generellt skulle vara bättre eller sämre föräldrar. Däremot ökar ungarnas överlevnadschanser om ansvaret delas av två honor.

Vi känner också till ett fall där homosexuella fåglar lyckas bättre än heterosexuella par. Han-han-par av svarta svanar som övertar ägg efter att en hona lagt dem får mer än dubbelt så många flygga ungar som hon-han-par. Orsaken tycks vara att hanarna lyckas etablera och försvara större och bättre revir.

Vissa djurarter, som grizzlybjörn och gepard, bildar aldrig tvåkönade par, utan skiljs efter parningen. Däremot förekommer enkönade par bland dessa djur.

Ett beteende – olika hypoteser

Det finns ingen heltäckande förklaring till vad som stimulerar ett djur att uppträda homosexuellt eller bisexuellt. Orsakerna kan vara många och skiftande, och troligen samverkar flera omständigheter.

En hypotes säger att djuret helt enkelt imiterar beteendet hos det motsatta könet och därmed tränar sig sexuellt på gelikar. På så sätt blir djuret mer tilldragande för en partner av det motsatta könet. Om denna tanke stämmer skulle homosexualitet vara vanligt framför allt hos unga djur. Så är dock inte alltid fallet. Ofta skiljer sig också dessa övningar radikalt från beteendet i en heterosexuell relation. Två hanfåglar kan exempelvis mata varandra vid uppvaktningen, medan detta aldrig sker ömsesidigt i en han-hon-relation där det endast är hanen som matar honan. Hos en del arter finns dessutom homosexuella beteenden som aldrig ses i tvåkönade relationer. Vid sådana tillfällen stimulerar djuren varandras könsorgan oralt eller med extremiteterna, vilket man exempelvis kan se hos dvärgschimpans, gibbon, sjöko och gråval.

En annan populär hypotes som försöker förklara homosexualitet bland djur är brist på tillgång till det andra könet. Men hos gorilla, lejon, valross, gräsand och skrattmås, för att ta några exempel, förekommer homosexuella individer både i enkönade och blandade flockar. Hos djur som flasknosdelfin, ekorrapa och många vävarfåglar är det till och med vanligare med enkönad sexualitet ju större tillgång djuren har till det motsatta könet. Bland djurarter som krabbätarmakaker, rhesusapor och trädsvalor har forskare observerat homosexualitet enbart hos individer av det underrepresenterade könet.

Hos vissa fåglar, t ex brushane, är individer med högre heterosexuell aktivitet också mer inblandade i homosexuella aktiviteter. Det tycks alltså som om, åtminstone i vissa fall, sex med partner av motsatta könet kan stimulera till sex även med det egna könet.

En vanlig, fysiologiskt grundad hypotes har varit att homosexuella beteenden skulle bero på annorlunda hormonmönster hos de vuxna djuren. Men det finns inga studier som klart kan visa detta. Däremot har nya undersökningar visat att honor i hon-hon-par inte är maskuliniserade i hormonellt avseende.

Hormonerna kan ändå ha betydelse för hur djuret utvecklas i sexuellt hänseende. Den grundläggande orsaken till ett avvikande sexuellt beteende kan vara att djurets hjärna, och i vissa fall även yttre könskaraktärer, har påverkats av hormonell obalans under fosterutvecklingen.

Evolutionära synvinklar

Men hur kommer det sig över huvud taget att beteendet är så pass vanligt? Evolutionärt sett är det ju en paradox. Hur kan ett beteende leva vidare när det får till följd att djuret inte fortplantar sig?

Även här finns ett antal hypoteser som försöker ge svar på vilka urvalsfaktorer som har verkat för dess uppkomst, men ingen av dem ger en allmängiltig förklaring. Troligen är det flera omständigheter som har samverkat. Så kan, som tidigare nämnts, homosexuella lekar ge ökad sexuell erfarenhet och högre attraktionsvärde åt en individ. Därigenom ökar denna sina möjligheter att få fler ungar, vilket medför att eventuella gener för homosexuellt beteende fortlever i beståndet.

Låt oss även nämna några andra hypoteser. En går ut på att om en homosexuell individ hjälper sina släktingar att föda upp deras avkomma ökar ungarnas chanser att överleva. Ungarna och den homosexuella individen bär ju på delvis samma gener eftersom de är släkt, och därmed finns också en ökad möjlighet att den homosexuella individens gener förs vidare.

Problemet med denna s k hjälparhypotes är att hjälparna sällan utgörs av enbart homosexuella individer. Bland 222 fågelarter med kooperativa häckningssystem har man konstaterat homosexuella individer hos endast åtta av arterna.

En annan hypotes bygger på antagandet att det finns en gen som bara i dubbel uppsättning leder till homosexualitet, en s k recessiv homosexuell gen. Ett djur som har fått genen i enkel uppsättning skulle, enligt detta resonemang, inte bli homosexuellt. Genen skulle däremot av någon anledning ge djuret bättre chanser att överleva och därigenom också öka dess chanser att få fler avkommor.

Forskare har också spekulerat över följande tänkbara händelseförlopp. Antag att det finns en sådan recessiv homosexuell gen. Precis som ovan skulle genen leda till homosexualitet enbart hos individer som har den i dubbel uppsättning. De individer som bara har en homosexgen skulle i stället bli bisexuella. För att resonemanget ska hålla bör de bisexuella djuren vara bättre föräldrar än de djur som saknar genen.

Det som stöder hypotesen är att bisexualitet är ganska vanligt i djurriket. Hos vissa arter är alla eller åtminstone en stor andel av individerna bisexuella. Så är det hos exempelvis dvärgschimpans, japansk makak, flasknosdelfin och giraff. Graden av bisexualitet varierar dock starkt mellan individerna inom dessa arter.

Svårigheten med denna hypotes är bristen på långvariga, helst livslånga, studier. Därigenom är det svårt att uttala sig om hur väl individer med olika grad av bisexualitet lyckas med sin avkomma.

Det finns dock en trettioårig studie av rödnäbbad trut på Nya Zeeland där forskare har lyckats följa häckningarna under fåglarnas hela livstid. Studien gäller inte mindre än 5 000 bisexuella och heterosexuella individer. Tvärtemot hypotesen att bisexuella djur skulle vara bättre föräldrar fann dessa forskare att bisexuella honor födde upp 14 procent färre ungar än strikt heterosexuella honor. Dessutom visade studien att betydligt större andel av de heterosexuella honornas ungar själva kom att fortplanta sig som vuxna.

Sexuell mångfald

En relativt ny hypotes är att homosexualitet, liksom sex utanför fortplantningsperioden och sex med ofruktsamma honor, helt enkelt är ett uttryck för naturens överflöd av energi. Beteendet skulle enligt hypotesen inte ha utvecklats för att fungera i fortplantningen utan helt enkelt för att ge djuret njutning.

Enligt hypotesen skulle även den könliga fortplantningen, alltså sexualiteten som sådan, ses som ett av många uttryck för naturens överskott på energi. För man ska inte glömma att efter livets tillkomst för 3,5 miljarder år sedan fortgick livet utan sex under hela 2,5 miljarder år. Även i dag förökar sig mängder av djurarter, även ryggradsdjur, på könlös väg. Så har man t ex hos vissa ödlor aldrig funnit några hanar.

Sexuell förökning uppkom troligen som en följd av ett parasitiskt levnadssätt. Det började med att encelliga organismer helt enkelt stal information, dvs DNA, från varandra. Så småningom kom båda individerna att dra nytta av ett sådant genetiskt informationsutbyte, och de började leta partners.

På samma sätt som man talar om biologisk mångfald anser hypotesens förespråkare att det finns sexuell mångfald i naturen. Ett ekosystem som inbegriper många arter, och där det finns stor variation mellan populationer och individer, mår bra. På samma sätt skulle ett samhälle må bra om det finns hög sexuell och social mångfald.