Här kommer Anastrofen!

Katastrof, enligt Svenska Akademiens ordlista, betyder ”stor olycka med omfattande förstörelse; personlig olycka”. Vad är då motsatsen till en katastrof? När det i stället för en plötslig vändning mot det sämre sker något positivt och uppbyggande?

Anastrof är det nya ordet. Det kommer från grekiskans anastrephein – vända tillbaka. Ordet anastrof togs i bruk under medeltiden för att uttrycka omvänd ordning av ord eller ordföljder. Samma innebörd hade ordet även på svenska, enligt Nordisk Familjebok från 1904.

I sitt nya sammanhang föddes anastrofbegreppet i Forskning & Framsteg 1977, där Herrick Baltscheffsky framhöll att de uppbyggande krafterna överväger under den biologiska evolutionen. Anastrofer snarare än katastrofer följer på varandra. Annars skulle vi inte finnas till.

Länge hade evolutionens olika steg och deras följder saknat ett enkelt och praktiskt användbart ord. För mer avgränsade processer har det dock funnits olika facktermer. Som för ämnesomsättningen, metabolismen hos levande organismer; dess uppbyggande funktion kallas anabolism (som stod modell för det nya anastrofbegreppet), och den nedbrytande kallas katabolism. Detta i likhet med meteorologernas term för uppåtriktad vind – anabatisk – och den nedåtriktade – katabatisk.

Många uppbyggande och nedbrytande reaktioner ingår i ett synnerligen väl reglerat samspel som evolutionen har lett till. I den levande cellen utgör reaktionerna en förutsättning för cellens välbefinnande. Båda är alltså anastrofer.

På liknande sätt pågår ständigt i våra kroppar en mängd livsnödvändiga processer. Proteiner bildas, förflyttas, formas om och bryts ner. Inte heller här är nedbrytningen en katastrof, utan en anastrof. Om proteinerna inte försvann ur kretsloppet så småningom, skulle det vara förödande för cellen – en katastrof.

Från att bara gälla den biologiska evolutionen har anastrofbegreppet stegvis utvidgats. Och när ett nytt ord som beskriver ett fenomen dyker upp kan det hjälpa oss att öka vår förmåga att uppfatta och förstå själva fenomenet. Även detta kan tolkas som en anastrof.

Ordet anastrof, som alltså har tagits i bruk som ett motsatsord, en antonym, till katastrof, står numera för konstruktiva, nyskapande eller rent allmänt glädjande, lugnande och tillfredsställande företeelser och deras följder. Till exempel hävdade den ryske biokemisten och akademiledamoten Vladimir Skulachev att finansmannen George Soros gåvor till rysk forskning under den ekonomiska krisen som följde på Sovjetunionens upplösning var en anastrof för landets forskning.

I Sverige kunde vi långt tidigare i ett nyårsprogram höra den finländske författaren och humoristen Henrik Tikkanen säga ungefär: utom alla katastrofer finns nu också anastrofer, som antagligen är lika jävliga … Den vidare spridningen står främst den ständige sekreteraren i Svenska Akademien Peter Englund för, med sin anastrofstämpel på Berlinmurens fall och med andra exempel på sin blogg. Även den amerikanske biologen och Nobelpristagaren Joshua Lederberg tog snabbt till sig anastrofbegreppet och föreslog en oväntad utvidgning. Parallellt med Thomas Kuhns paradigmskifte, som beskriver en brytpunkt i vetenskapliga teorier, föreslog Lederberg anastrofskifte, för att betona det konstruktiva i ett sådant skifte och i bredare mening beskriva ett skifte, från en negativ, pessimistisk till en positiv, optimistisk världsbild.

Katastrof och anastrof är värdeladdade ord. Därför är det viktigt att man är medveten om vems synvinkel som gäller. Den enes katastrof kan vara den andres anastrof. Att till exempel en viktig biologisk art dör ut kan först förefalla vara väldigt negativt – en katastrof. Se hur det gick för dinosaurierna. Men om de inte hade dött ut skulle vi människor inte finnas här på jorden. Ur vårt perspektiv var det alltså en anastrof.

Tiden spelar också en roll – det är ibland lättare att avgöra om det rör sig om en anastrof eller en katastrof först när man har sett konsekvenserna. När ska man bestämma sig? Väntar man tillräckligt länge efter att något som först betraktades som en anastrof inträffat, kan det senare visa sig vara en katastrof. Mest praktiskt är då att hålla sig till nutiden.

Alla de slumpvisa händelser i livets utveckling som har lett fram till oss människor kan ses som anastrofer. Till exempel kan cyanobakteriernas spjälkning av vatten i fotosyntesen lyftas fram som en anastrof för evolutionen av högre livsformer. Vattenspjälkningens biprodukt är molekylärt syre. När jordens atmosfär blev alltmer syrerik skapades gynnsamma livsvillkor för alla organismer som kunde använda syret för andning och effektiv aerob nedbrytning av födan. Men den ökande syrehalten i luften blev katastrofal för alla de livsformer som inte klarade av den.

Ibland lyfter man fram tre unika och speciellt viktiga makroanastrofer i vår historia: universums, livets och människans uppkomst.

Den tid som förflutit från universums uppkomst för över 13 miljarder år sedan fram till våra dagar har varit fylld av både anastrofer och katastrofer. Här på jorden tycks de både kunna samverka och motverka varandra. Ofta är ju katastroferna mer våldsamma och påverkar våra sinnen starkare.

Många av livets viktigaste anastrofer kan vi uppfatta bara långt senare. Det gäller i hög grad mutationer, förändringar i arvsmassan hos de levande organismerna. Arvsmassan fungerar bara nästan perfekt. Mutationerna är misstag som kan betraktas antingen som gynnsamma, neutrala eller ogynnsamma. Den biologiska evolutionen drivs av mutationerna – livet håller sig ifrån det perfekta.

Allt som livets stamträd innehåller springer ur arvsmassans över tre miljarder år gamla språk. Att detta språk, dna-koden med sina fyra olika kemiska bokstäver som ger 64 trebokstavsord, har fungerat ungefär så länge som livet självt, kan sägas utgöra en enorm anastrof. Uppkomsten av den mest komplicerade produkten, den mänskliga hjärnan, får betraktas som den största enskilda anastrofen. Det är värt att understryka att anastrofer ingår som ett naturligt led i Darwins evolutionsteori och ska inte blandas ihop med kreationistiska tankar om att världen och de levande organismerna uppkommit genom gudomlig påverkan, ofta kallad intelligent design.

Både barn och vuxna ställer sig ofta tvivlande, om man hävdar att anastroferna är flera än katastroferna i vår historia. Att vi hellre noterar katastrofer beror måhända på att det kan gagna vår överlevnad.

Den spridning av anastrofbegreppet som nu sker från biologisk evolution till bredare sammanhang förefaller vara en värdefull motvikt till fokusering på katastrofer. Skulle det inte vara angeläget och viktigt för oss människor att oftare tänka på anastrofer? Till exempel – mitt livs tio största anastrofer. Kanske skulle det kunna bidra till en mer optimistisk bild av livets realiteter.